Dyster prognos för naturen.
Saimenvikaren dör ut, råttorna och fästingarna blir fler och pollensäsongen blir jobbigare. Meteorologen Kerttu Kotakorpis prognos för den finska naturen år 2100 påminner om att vi kan påverka och dämpa förändringen.
Saimenvikaren kommer att dö ut medan ejdern och flundran backar. I stället kommer skadeinsekterna, fästingarna och råttorna att bli fler, och nya arter som kronhjort, tvättbjörn och sisel kommer in. Det förutspår tv-meteorologen Kerttu Kotakorpi i en bok om hur klimatförändringen påverkar den finska naturen till slutet av seklet. Budskapet är att vi kan hejda förändringstakten.
– Årstiderna förändras mest, i synnerhet vintern. I framtiden kommer allt fler vintrar att påminna om förra vintern i södra Finland. Visst kommer det att finnas snö och vara kallt också, men inte lika ofta eller lika länge som tidigare, säger Kerttu Kotakorpi.
Hon är bekant som tv-meteorolog på Yle och debuterar med en bok om hur Finlands natur kommer att förändras till utgången av seklet. Boken sammanfattar aktuell forskning om klimatförändringarnas inverkan på den finska naturen.
– Hos oss ökar temperaturen om vintrarna dubbelt så mycket som om somrarna. Vintern förkortas i båda ändor medan höst och vår blir längre, men variationerna mellan åren blir också större, säger Kotakorpi.
Nederbördsmängderna kommer att öka året runt, framför allt så att regnen blir häftigare. De heta dagarna på sommaren blir fler och hetare.
– Väderextremerna blir fler, och det blir vanligare med torka om våren och sommaren.
Att förutspå exakt hur detta kommer att påverka naturen är omöjligt, vilket Kotakorpi skriver rakt ut, men:
– Helt klart är att klimatet förändras. Ju mindre drastisk förändringen blir och ju skonsammare vi brukar naturen desto bättre kan naturen anpassa sig, säger hon.
Hon utgår från det kraftigaste av de scenarier för klimatförändringen som FN:s klimatpanel IPCC tagit fram.
– Det är inte för att dramatisera utan för att vi befinner oss på det spåret. Visst finns Parisavtalet som säger att temperaturökningen ska hejdas till 1,5 grader, men det kommer vi inte att nå. Jag förstår inte varför man ens talar om det.
Kotakorpi vill inte utgå från det utopiska.
– Parisavtalet är ett globalt löfte snarare än en konkret färdplan. Det är bättre att vara beredd på det värsta och bli positivt överraskad än att intala sig att vi nog ska klara målet om vi anstränger oss i framtiden. Det måste få sägas högt att vi är i smeten eftersom vi inte lever upp till löftena.
Vindruvor och växtsjukdomar
Världen är på väg att bli minst 3 grader varmare, Finland 6 grader. Det kan jämföras med att den globala medeltemperaturen var bara 5–6 grader lägre under den senaste istiden. Därför är det klart att Finlands natur står inför stora förändringar. Några av dem låter inte så dumma:
– Växtsäsongen förlängs och vi kommer att kunna odla nya grödor som vattenmelon och vindruvor i Finland. Den första nypotatisen kan skördas till valborg, och skogen växer snabbare, säger Kerttu Kotakorpi.
Givet är ändå att nackdelarna väger tyngre. Jord- och skogsbruk drabbas av torka och skyfall.
– I ett varmare klimat ökar skadeinsekterna, växtsjukdomarna och skogsbränderna. Det är inte sagt att skogen kommer att växa mycket snabbare bara för att den får mer värme och vatten då de fördelas ojämnt och tillväxten påverkas av mycket annat.
Kotakorpis bok andas respekt för naturens egenvärde. Hon önskar att hon har fel, att det ska hända något oförutsett och att förändringen ska bli mindre drastisk.
– Naturen kommer inte att försvinna, men den kommer att förändras väldigt mycket. Vi kan fortfarande påverka hur mycket, och i vilken riktning, säger hon.
Prognosen till 2100 säger att lövträd kommer att tränga undan tall och gran i skogen, och då minskar också blåbär och lingon. Pollenallergikerna lider då ambrosiorna slår rot. I slutet av seklet pågår pollensäsongen från februari till oktober.
För Östersjön förutspås fler algblomningar. Blåmusslan backar när salthalten fortsätter sjunka. Strömming, torsk, flundra, gädda, sik och lake går bakåt och ålen försvinner från hela Europa. Mört och gös går framåt och skarven klarar sig fint.
Författarens balansgång
I insjöarna går det bra för björkna, sutare, braxen och ruda som tål lägre syrehalt, men flodkräftan är i fara och saimenvikaren kommer att dö ut i det vilda.
– Det låter radikalt, men jag ser ingen annan utväg. När de isfria vintrarna blir fler minskar vikarpopulationen oundvikligen. Det är tråkigt, men jag vill säga rakt ut att vissa förändringar är oåterkalleliga, säger Kerttu Kotakorpi.
Hon räknar med att få kritik för att boken är för dystopisk. Ändå befarar hon att den snarare riskerar att ge läsaren en för rosenröd bild av framtiden.
– Jag vill inte skapa rädsla eller panik och jag hoppas ingen förlorar
nattsömnen, men jag vill inte heller ingjuta något slags falsk optimism, som om att det här inte spelade någon större roll, säger hon.
Kotakorpi listar främmande arter som jättelokan, lupinen, kaninen, minken och mårdhunden som framtida vinnare, men också älgen, hjortarna, vildsvinet, råttan, älgflugan och fästingarna. Djurarter som väntas etablera sig i Finland är kronhjorten, schakalen, tvättbjörnen och siseln. I sämsta fall får vägglöss och kackerlackor fotfäste här.
– Nya arter klarar sig bättre i ett nytt klimat. Det är förståeligt då våra ursprungliga arter är anpassade till ett tidigare klimat, säger hon.
Till förlorarna hör renen, sorkarna, järven, skogsharen, hermelinen, grod- och kräldjuren samt myggorna och flera andra insekter. Bristen på föda är ett hårt slag mot många fågelarter. Ejdern och talltitan backar kraftigt eller försvinner helt.
– Fåglar, insekter och växter som är beroende av varandra kommer i otakt med varandras årstidsrytm. Det är en avigsida med en längre växtsäsong, säger hon.
Klimatförändringar är ändå bara en form av miljöförändringar. Kerttu Kotakorpi skriver att vi i Finland har förstört vår natur effektivt, bland annat genom att torrlägga otaliga myrar och genom ett ensidigt skogsbruk som har betonat tillväxt på bekostnad av biologisk mångfald.
– Kanske provocerar det till kritik, men jag står för det. Det är inte ens min åsikt utan ett faktum. Jag rör mig på många håll i Finlands natur och irriteras ofta av att kalhyggen kantar så många av våra nationalparker. De skyddade och skonsamt brukade ytorna är så små, säger hon.
– Man kan inte skriva en bok på det här temat utan att säga högt att den grundläggande orsaken till att vår natur utarmas är hur vi har brukat den. Klimatförändringen gör att den får det ännu tuffare.