Eva Biaudet vill ha nya uppdrag
Impulsiv, nyfiken och dominant är adjektiv som återkommer när Eva Biaudet beskriver sig själv. Nu fyller hon 60 år men suget efter nya äventyr är intakt.
– Jag är inte nöjd än, jag har mycket kvar att ge, säger Eva Biaudet, men tillägger raskt att hon har fått mycket i sitt liv, både i jobbet och privat. Att fylla 60 känns skrämmande, konstaterar hon.
När Eva Biaudet var en ung nybliven riksdagsledamot med höga ambitioner ville en äldre manlig partikollega ge henne ett faderligt råd. Han konstaterade att om hon ville gå långt måste hon slopa glasögonen och övergå till kontaktlinser.
Eva följde inte rådet men gjorde karriär ändå. Så hur känns det nu att fylla 60?
– Skrämmande, men det lättar när jag tittar på stjärnor som Penelope Cruz och Madonna, svarar Eva och storskrattar.
– Kvinnor har lång väg att gå innan vi blir bekväma med vår ålder. Alla åldrar har sitt utseende men ibland är det svårt att hänga med. Lyckligtvis har jag haft gamla föräldrar, mamma fyllde nyss 92 år, och jag har fått perspektiv på åldrandet.
Eva Biaudet var 30 år när hon första gången valdes in i riksdagen. Året var 1991 och då var hon yngst i den svenska gruppen. I dag är hon näst äldst men säger att suget efter att få jobba med nya utmaningar består.
– Jag är inte nöjd än, jag har mycket kvar att ge och jag vill ha nya uppdrag. Men jag medger gärna att det har varit spännande både i jobben och privat, jag har fått mycket i mitt liv.
– I dag definieras vi inte utifrån vår ålder utan hurdana vi är och hur vi förhåller oss till livet, exempelvis till förändringar.
Hur tycker du att du har förändrats sedan 1991? – Jag är inte längre orolig för att ingenting ska hända. Numera vet jag att livet överraskar mig, ofta med något fint. Och i svåra perioder, för sådana drabbas vi alla av, har jag lärt mig att det hemska går över och ersätts av något underbart.
– Lyckligtvis är jag duktig på att glömma oförrätter och jag är inte långsint. Det är viktiga egenskaper för de hjälper mig att samarbeta efter upplevelser av kränkningar och svek.
Om Eva fick ge ett råd åt sig själv som 30-åring skulle hon uppmana den unga Eva att inte tro att det är hon som ska lösa alla problem.
– Jag har lite av ett Messiaskomplex och ville i synnerhet som yngre räcka till för alla och lösa allas problem.
Nyttan av att skriva dagbok är ett annat viktigt råd.
– Det hade varit roligt med några noteringar om viktiga insatser i politiken. När jag läste Paavo Lipponens memoarer överraskades jag av hur få kvinnor han skriver om. Jag var minister i Lipponens regering och vet att vi var många kvinnor som jobbade stenhårt i regeringen, också för jämställdhet, men det nämns knappt i memoarerna.
– Det är fortfarande viktigt att tala om kvinnors ställning och om hur olika kvinnors och mäns liv är. Vi har en idé om att vi tycker lika om jämställdhet men vi måste vara mer medvetna om att det behövs målinriktade gärningar.
En italiensk mamma
Eva växte upp i en stor familj och fick själv fyra barn. Nu är barnen utflugna vilket har varit svårt att smälta.
– Jag har en romantisk bild av mig som en italiensk mamma i en familj vars kök domineras av stora grytor. Jag tycker om tanken att samla alla kring matbordet.
– Men jag kan vara en dominant person och jag vill gärna bestämma. Fast när min sambo Thomas och jag seglar om somrarna är han kapten och då är det härligt att bara lyda order.
Under flera år var Eva ensamstående mamma. Hon beskriver moderskapet som en oerhörd lycka och som den bästa träningen i empati och tålamod men säger att det har funnits perioder då hon undrat om hon skulle överleva.
Räddningen var de egna föräldrarna som fanns till hands, som uppmuntrande stödtrupp både för Eva och för hennes tonåringar.
”Hur gick det?” brukade Eva andlöst undra, när hon i början av sin karriär ringde till sin mamma efter ett uppträdande eller en intervju i radio och tv.
”Bra. Du var jätteduktig”, berömde modern och Eva kunde slappna av.
I dag är fadern död och modern har drabbats av en demenssjukdom och bor på ett vårdhem. Rollerna mellan mor och dotter är nya.
– Min mamma känner inte igen mig som sin dotter när jag besöker henne. När mamma förlorade minnet miste jag bitar av henne, beskriver Eva.
Trösten är att modern alltid blir väldigt glad när dottern dyker upp. Att ses är viktigt eftersom modern känner att Eva är en kär och anhörig person, att hon är hennes egen.
– Vi äter choklad vilket hon tycker är lyxigt, och vi pratar om vardagliga saker.
Studierna blev inte färdiga
Eva Biaudet gick från att vara en nyfiken och ifrågasättande skolelev till att bli en aktivist inom politiken och föreningslivet. Däremellan hann hon studera juridik men politiken och familjen kom emellan och hon avbröt studierna när endast gradun och en tentamen återstod.
– Jag är impulsiv och blev arg på en professor som inte lät mig skriva en tentamen i två omgångar. Dessutom är jag inte akademiskt lagd utan mer intresserad av action.
Har du ångrat dig?
– Miljoner gånger! Jag har visserligen haft nytta av studiernas innehåll men några jobb har varit omöjliga för mig att få för att jag saknar examen. Länge skämdes jag för att gå i närheten av ett universitet men det har gått över.
– Livet for i väg med mig.