Skall försvaret finansieras med Veikkaus penningspel?

VEIKKAUS HBL går till kraftig attack mot det inhemska penningspelandet och hur det är organiserat, i en synnerligen ensidig ledare (HBL 20.2). Det sammanslagna spelbolaget Veikkaus utmålas som ett manipulerande monster som suger ut den sista musten ur sina kunder och organisationerna som beviljas bidrag från överskottet får en stämpel närmast som brottslingar. Ledaren antyder att allt detta dessutom sker totalt utan någon som helst kontroll.

Enligt en befolkningsundersökning gjord 2019 har 3 procent av finländarna ett penningspelproblem. Av dem har cirka hälften, det vill säga 52 000 personer, ett sannolikt spelberoende. Spelproblem förekommer i alla socioekonomiska klasser, dock så att låg utbildning, arbetslöshet och andra problem ökar risken. Det är alltså inte frågan om ”hundratusentals” låginkomsttagare, som ledaren låter påskina. Dock en ansenlig mängd i alla fall. Det är klart att vi inte kan blunda för problemet som spelberoende för med sig. Fler åtgärder måste vidtas och det positiva i debatten som nu förs, är att problemet blivit mer synligt. Även om vissa kretsar har diskuterat spelberoende en längre tid, är diskussionen inte alls lika utbredd som den om alkoholeller drogberoende.

Mängden personer med spelproblem är knappast ett resultat av hur vi organiserat penningspelverksamheten i vårt land. Som känt har vi ett spelmonopol som i och för sig hela tiden naggas i kanterna av utländska nätspelsidor. Det är också möjligt att man i det sammanslagna Veikkaus inte innehaft den rätta kompetensen i hur man för en ansvarsfull marknadsföring av penningspel som, till skillnad från den mer bekanta lotteriverksamheten, förr sköttes av Penningautomatföreningen.

Jag är benägen att ifrågasätta vilken specialkompetens Social- och hälsovårdsministeriet har när det gäller styrningen av ett bolag som idkar penningspel. Helt säkert har ministeriet en god kännedom om hur man kan motverka spelproblem. Det kunde tvärtom vara skadligt om en övervakande myndighet samtidigt skall styra bolaget och motverka problem det medför. Senast då övervakar man verkligen sig själv och självövervakning brukar sällan fungera. Vettigare är det att sätta upp riktlinjer för marknadsföring och spelens tillgänglighet, som sedan efterföljs av Veikkaus.

Ledarartikeln tog en stark ståndpunkt mot finansiering av organisationer inom hälsa, kultur, konst och idrott genom överskottet av penningspel. Det som är gemensamt för mottagarna är att det till stor del handlar om icke-lagstadgad verksamhet. En del av dessa har för övrigt själva varit med om att starta penningspelverksamheten för nästan hundra år sedan. Överskottet har sedan dess fördelats under en stark översyn från statliga myndigheter och finansierat en del av – inte hela – mottagarnas verksamhet.

Om överskottet kanaliserades in i statsbudgeten skulle man också börja finansiera lagstadgad verksamhet med det. Finansministeriets plånbok känner inte till gränser för varifrån medlen kommer. I en sådan värld skulle Finland finansiera en del av sitt försvar, polisväsende och statsledningens löner med intäkter från ”hasardspel”. Skulle det vara bättre och hjälper det dem med spelproblem? Sannolikt inte.

KRISTIAN REHNSTRÖM Vanda

SVAR Kristian Rehnström läser tyvärr in en hel del som inte står i ledaren – och tycks bortse från dess budskap. I en omfattande serie utredningar om penningspel och spelproblem konstaterar Konsumentoch konkurrensverket att skadorna skulle förebyggas bättre ifall Veikkaus intäkter överfördes till statsbudgeten och ägarstyrningen till Social- och hälsovårdsministeriet. Därmed kunde man kapa kopplingen mellan tillsyn och förmånstagare, som sitter i Veikkaus styrelse och förvaltningsråd samt i delegationen för penningspelsärenden vid Inrikesministeriet. Den finländska vardagen är pepprad med penningspel och spelreklam. Apparaten är optimerad för att framkalla spellust och -beroende. Spelproblem är ett resultat av tillgänglighet, synlighet och marknadsföring. Drömmen om stora vinster tutas ut i livsmedelsaffärer, kiosker, krogar, på bensinstationer, i nyheter, på sociala medier och via sponsorverksamhet. Spelmonopolets existensberättigande är att förebygga spelberoende – men i nuläget beskattar anti-Robin Hood-maskinen de socioekonomiskt utsatta.

Varje styrsystem måste väga för- och nackdelar. KKV rekommenderar att vi minimerar den inbyggda intressekonflikten. Därtill behöver åtgärderna följas upp, bland annat så att man öppnar speldata för forskare. Att trygga en stabil stödnivå är statens uppgift, liksom att värna om de hundratusentals anhöriga som drabbas av familjemedlemmars spelproblem.

TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent, HBL