Det ljusnar äntligen i Storbritannien

Smittspridningen minskar och en tredjedel av alla vuxna har fått vaccin mot covid-19. Kanske ett vanligt liv snart är möjligt igen.

På onsdagen fick mina föräldrar vaccin här i Storbritannien. De som bara hade tänkt bo i London i några månader, men som valt att förlänga vistelsen gång på gång eftersom det kändes tryggare att inte röra på sig i onödan, fick äntligen beskedet om att de nu kan få vaccin.

Jag kunde inte följa med dem. Vi får inte i nuläget träffas eftersom Storbritannien är inne i en tredje lång lockdown. De gick till ett slott i södra London som byggdes av en skotsk kung på 1600-talet, en av de många platser där man kan få vaccin. De skickades till varsitt bås, fick en spruta, väntade i femton minuter och kunde sedan gå hem i vårsolen med det blå vaccinationskortet i fickan.

Det brukar komma en dag i mars då solen skiner och det är 17 grader, då magnolian spruckit ut och man sitter i en park och äter glass och tänker ”allt känns möjligt igen”. I år kom den dagen tidigt. I år är den ännu bättre än vanligt. Britterna har begått många misstag under pandemiåret, men det här har de lyckats med.

Storbritannien började vaccinera befolkningen redan i december. Omkring 18 miljoner personer, en tredjedel av alla vuxna, har redan fått en första dos. De första som fick vaccin var de som riskerade att drabbas hårdast av viruset. Nu får alla över 64 år, och yngre personer i riskgrupper, vaccin. Alla över 50 väntas ha erbjudits den första dosen innan mitten av april.

Det finns många orsaker till att britterna lyckats bra. En av dem är hälsovårdssystemet NHS, en centraliserad jätte som har både de resurser och den erfarenhet som behövs för att driva igenom ett nationellt vaccinationsprogram. En annan orsak är att britterna slog till snabbt. Redan tidigt på hösten skrev landet på kontrakt med sex olika vaccintillverkare och Storbritannien var det första landet i västvärlden som godkände Pfizers vaccin för användning.

Resultaten är också hoppingivande. En studie av Skottlands folkhälsomyndighet visar att risken för att tas in på sjukhus fyra veckor efter den första dosen av antingen Pfizers eller Astra Zenecas vaccin minskat med 81 procent. Forskarna säger att det är bättre än de vågat hoppas på.

Snart kanske den här plågan är över. Det tror Boris Johnson. Han har lovat britterna att om vaccinationsprogrammet fortsätter löpa som på räls och om inga nya mutationer ställer till med problem, då kommer alla åtgärder att lyftas den 21 juni. Den brittiska premiärministern har visserligen varit överdrivet optimistisk under största delen av pandemin, han har flera gånger lovat att allt kommer att vara över inom några månader. Men det här är första gången jag undrar om han kanske kan ha rätt.

Fyra månader. Kan en nästan vanlig sommar verkligen vänta runt hörnet? Det känns lite overkligt, som den där första riktigt varma dagen i mars. Efter ett år av nedstängningar, ett år av oro, ett år då min son inte kunnat leka med andra barn, ett år utan restauranger eller pubar eller kaféer, ett år med bara en handfull träffar med vänner, kan livet återvända. Och vi har ändå haft det relativt bra. För så många i Storbritannien har det varit ett år av intensiv stress, utbrändhet, av sjukdom och död, ett år som handlat om att kämpa mot ekonomiska problem, mot en total isolering och ensamhet.

Jag läste ett citat av science fictionförfattaren Catherynne Valente på Twitter. Hon låtsades att pandemin var inledningen till en barnbok och skrev ”En dag, då du var liten, försvann hela världen. Men bara under ett år.”

Kanske vi snart kan säga så. Kanske vi också kan säga ”tänk vad fantastiska vi människor ändå är”. Det är lätt att fokusera på allt det vi gör fel, på misstagen, på hur vi skräpar ner och överkonsumerar och förstör, på missförstånd och hat på nätet, på sönderfallet.

Men tänk vad vi kan göra, vi människor. Det tog forskarna mindre än ett år att skapa flera olika vacciner mot covid-19. Vacciner som i många fall är mer effektiva än experterna förväntat sig.

Det ger mig hopp om att vi människor, tillsammans, kan tackla kriserna som kommer vår väg. Pandemiåret visar oss att det är möjligt.