Osentimental rannsakan av föräldrars död och inkapslad sorg
Joakim Groths bok Familjealbum baserar sig på samma bakgrundsmaterial som fjolårets succéföreställning Vi är bara mänskor: brev, dagböcker, fotoalbum, smalfilmer, samtal med familjebekanta och tidsvittnen. Ingen fiktionalisering, lätt självironi.
Joakim Groths nya bok Familjealbum täcker hans barndom och tidiga ungdom. Den är också en släktoch familjekrönika där han framför allt undersöker sina föräldrars historia. Vem var de – mamman som gick bort i cancer när Joakim var sjutton och hans bror Marcus nio, pappan som sköt sig två år efter mammans död? Och vem blev Joakim Groth själv under och efter händelserna?
Den tidvis förträngda sorgen, den ”permanenta inre ödsligheten” efter föräldrarnas död gjorde Joakim Groth till en författare och dramatiker som regelbundet har återkommit till familjedramat, först i fiktiv form, senare allt närmare det öppet självbiografiska. De närmastes död är ett tema i genombrottspjäsen Härlig är jorden (1995), i pjäsen Faster Elses liv (2010), i den voluminösa utvecklingsromanen Tre bröder (2017) och i fjolårets succé på Svenska Teatern Vi är bara mänskor.
Familjealbum baserar sig på samma bakgrundsmaterial som Vi är bara mänskor: brev, dagböcker, fotoalbum, smalfilmer, samtal med familjebekanta och tidsvittnen. Groth fiktionaliserar inte, han skriver i jag-form och med namns nämnande. Han rannsakar sitt minne.
Osentimentalt, lätt självironiskt låter han texten och fotnoternas infall gå i dialog med varandra. Den dramatiska kurvan, de slagkraftiga replikerna är inte lika påtagliga som i pjäsen. I gengäld har Groth ett större utrymme till sitt förfogande, han har kunnat utvidga faktainnehållet och ge plats åt reflexioner.
Dokumentationen styr
Boken inleds mycket riktigt med nyckelscenen i Joakim Groths författarskap: faderns självmord den 2 december 1971. En välklädd man i beige ulster och brun hatt sätter sig på en parkbänk nära golfbanan i Tali. Han tömmer en halva whisky innan han skjuter sig i huvudet. Han dör klockan fem nästa morgon på Tölö sjukhus.
Detta och andra detaljer inhämtar sonen när han drygt trettio år senare sitter på Böle polishus och läser polisrapporterna. Dokumentationen som Joakim Groth samlat på sig under åren styr berättelsen. Utan den brevbunt som en av moderns väninnor lämnar åt honom i Svenska Teaterns växel efter en föreställning av Härlig är Jorden skulle han till exempel inte kunna berätta så levande om sina föräldrars unga äktenskap och om sig själv som spädbarn.
De gifter sig 1952 och bor de första åren på Östermalm. Modern Anna Marias, ”Pippes” brev till väninnan är förtjusande roliga. Groth refererar följsamt och humoristiskt livet i Stockholm. Parets första barn Joakim föds 1953 och kallades ”Pluto” på grund av sin likhet med Disneyfiguren, ”i synnerhet när han gäspar”. Senare blir hans smeknamn ”Gogi”. Ett disigt foto visar pappa Gunnar med en stirrögd bebis i stolt grepp. Farmor Elin kommer över till Sverige för att vara behjälplig.
”Plutski” och hans mamma går på barnkalas. Han växer till sig så
att han på förmiddagarna kan traska i ett långt snöre med andra barn till Humlegården, vilket föranleder en reflexion om detta första medvetna minne samt några syrliga kommentarer om brodern Marcus företag att låna Joakims anteckningar och sedan producera en egen självbiografi, ådagaläggande ”ett lättsinnigt förhållande till detaljer och fakta”. Marcus Groths bok Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas utkom 2018 och är, som brodern påpekar, ”kåserande, fabulerande, improvisatorisk”. Den liknar sin upphovsman på samma sätt som Familjealbum liknar sin författare.
Två släkter
Medan Marcus bok är bullrande personlig har Joakim ambitionen att skriva en bred släktkrönika eller ”familjeroman” med sig själv som den försynta huvudkaraktären.
Sålunda dokumenteras såväl faderns tyska ursprung som moderns bakgrund i läkarsläkten Appelberg från Kotka flera släktled tillbaka i tiden. Farfadern Heinrich August flyttade till Finland från Lübeck i början av 1900-talet, etablerade sig i textilbranschen och gifte sig med den vackra societetsflickan Elin Wallén. Huruvida hon verkligen var konstberiderska i sin ungdom ger bröderna Groths böcker motstridiga uppgifter om. I vilket fall som helst gav äktenskapet upphov till fyra barn, varav den äldsta dottern Else också kom att spela en viktig roll i bröderna Groths familjedrama.
Gunnar var älsklingssonen, ”vackre Grothen” kallad. Han var glad och livsbejakande och såg på sitt affärsmannaliv som ett äventyr, ända tills det ledde till konkurs och katastrof.
En alldeles vanlig familj
Det unga paret Groth flyttar så småningom till Helsingfors och bosätter sig i en lägenhet i den nedgångna Munksnäs gård, som med den omkringliggande parken blir ett paradis för sonen och hans vänner. Över huvud taget spelar vänner och vänskap en stor betydelse i Joakim Groths berättelse om sin uppväxt.
Brodern Marcus som föds när storebror är sex och ett halvt ägnas mindre utrymme. Han är stor och gladlynt och tar mycket plats alldeles av sig själv. Senare i boken ska Joakim Groth definiera sig som broderns motsats i alla stycken. Detta förtydligas när familjen har flyttat till en stor lägenhet på Solnavägen, där bröderna delar rum:
”Men min brors existens där nere i undersängen var alltså ett oomkullrunkeligt faktum och i takt med att han blev en alltmer distinkt person förtydligade han det jag inte var. Jag var inte framfusig. Jag tog inte helt sonika för mig av livets möjligheter, jag förväntade mig inte att världen ville mig endast gott. Jag tyckte inte om att vara i medelpunkten, jag gjorde inte en massa väsen av mig och när jag hade fått min veckopeng gick jag inte genast ner till Talouskauppa för att köpa läsk och godis för hela slanten ...”
Gogi är den osäkra, försiktiga brodern som drar sig tillbaka med sin frimärkssamling och sina indianböcker. Visserligen ska han litet längre fram komma i konfliktsituationer med Gunnar på grund av envist fasthållande vid sitt långa hår, sin slarviga klädsel och sina vänstersympatier, men i stort sett bildar de en ganska harmonisk, alldeles vanlig familj där på Solnavägen: mamma, pappa, sönerna och den strävhåriga taxen Sherry.
Somrarna tillbringas företrädesvis på Karlö utanför Uleåborg, bekvämt beläget med tanke på Gunnars affärstransaktioner. Han exporterar nämligen renlav till Tyskland, där produkten ominöst nog omvandlas till begravningskransar.
Den förträngda sorgen
Olyckorna börja med att taxen Sherry dör. Mot slutet av den sommaren konstateras mamma Anna Maria ha bröstcancer och tas in för undersökningar och operation. Hon kommer hem med ena bröstet bortopererat, men tas snart in igen. Hon dör på sjukhuset i oktober utan att pojkarna har fått ta avsked. Modern vill inte att sönerna ska se henne så förändrad. ”Ett möte med mamma skulle inte bara ha avslöjat sanningen för oss, att hon var döende, utan också ställt oss inför tvånget att konfronteras med denna gemensamma smärta och sorg, och att ta avsked, vilket vi hade dålig beredskap för i vår familj.”
Efter beskedet vandrar Gogi i timtal omkring i Munksnäs: ”något i mig beslöt, eftersom jag inte medvetet formulerade det – att vägra acceptera det skedda, att leva vidare som om ingenting hade hänt. Jag skulle gå nästa dag till skolan.”
Precis som två år senare, efter faderns död, kapslar han in sorgen.
De okända föräldrarna
Ja, vem var denna vänliga, humoristiska, alltför tidigt döda hemmafru egentligen? Gudmor Vavis berättelser och en bunt tättskrivna almanackor från perioden 1941-51 berättar om Pippes ungdom. De ger samtidigt en annorlunda bild av perioden än gängse krigsskildringar. Hon var lotta och tjänstgjorde på olika sjukhus i Finlands mest bombade stad, Kotka. Arbetet var hårt och blodigt, men övervägande är det en bild av muntert dålighetsliv som ges.
Pippe festar, super och flirtar. Hennes jargong är oefterhärmlig. Sonen konstaterar med road förvåning om denna unga människas dagbok: ”visst var det i alla fall lite överraskande att läsa notiser som 'anlände hellallig hem', 'söpo som svin (hemfärden kan jag omöjligt erinra mig)' eller: 'gingo till Socis med Esko V och Brita och knåkade fullständigt till oss på kullager. Törst, törst. Ein bisschen huvudvärk'.”
Som kavaljerer står de tyska vapenbröderna högt i kurs. Pippe kärar ner sig i den tio år äldre, gifta Horst – kanske för livet.
Sommaren 1946 får hon genom sin väninna Cerle sommarjobb i Sverige. I augusti noterar hon: ”Var hos mag. Groth på kräftskiva.” Av allt att döma är detta föräldrarnas första möte.
Gunnar Groth har som tysk medborgare enrollerats i Bundeswehr. Han står vakt i Hamburgs hamn i juli 1943 när ”operation Gomorra” bränner ner staden och dess invånare i en eldstorm. I ett brev till Cerle, som då är hans flickvän, skriver han att han kände sig som ”Hefaistos eldens gud, när han på en tank åkte omkring i rök och damm och liklukt”. Efter Finlands separatfred med Ryssland i september 1944 deserterar han, tar sig över till Sverige och får omsider svenskt medborgarskap.
Turerna kring föräldrarnas hastigt ingångna äktenskap förmedlas av den trogna informanten Cerle. Det blir uppenbart att Gunnar var en charmerande karl med kvinnotycke, men att han obarmhärtigt kunde utsätta sin omgivning för tvära vändningar.
Cirkeln sluter sig
Via dokumentationen röjs hemlighet efter hemlighet. När Faster Else som tagit hand om pojkarna efter föräldrarnas frånfälle i sin tur dör, visar hennes dagböcker att hon också har burit på en mörk hemlighet.
För de ensamma pojkarna i Faster Elses efterlämnade lägenhet på Apollogatan blir vänkretsen ännu viktigare. Gogi har sitt Munccagäng som håller ihop ännu till dags dato. Vännerna och så småningom flickvännerna hjälper honom att leva vidare ”som vanligt”.
Han studerar, sommarjobbar och börjar skriva på en roman med Faulkner och Le Nouveau roman som förebilder. Hans manus refuseras av både Schildts och Söderströms, vilket i och för sig är vardagsmat i kretsen kring tidskriften Fågel Fenix, som han nu har gjort till sin. Manuset till Thomas Wulffs första roman Trance Dance fick som känt nej av ett tiotal förlag och publicerades sedermera tillsammans med alla refuseringsbreven.
Till slut nappar det också för Joakim Groth. Hans roman får formen av en diktsamling som utkommer 1979 under titeln Blindfönster vidare. Han är författare.
När författardrömmen realiseras, sluts cirkeln som började ritas med mannen på parkbänken 1971.
Joakim Groth har skrivit sina föräldrars livsberättelse. Ändå återstår många hemligheter – inte minst den grundläggande frågan: ”Hur kunde han lämna oss?”
Groth fiktionaliserar inte, han skriver i jag-form och med namns nämnande. Han rannsakar sitt minne. Osentimentalt, lätt självironiskt låter han texten och fotnoternas infall gå i dialog med varandra. Den dramatiska kurvan, de slagkraftiga replikerna är inte lika påtagliga som i pjäsen.