Vågade experiment i mogen helhet
Jan Kenneth Weckmans soloutställning på galleri Heino bjuder på variation och är ett välkommet tillskott till huvudstadens konstutbud som på målarfronten på sistone varit starkt trendförankrat.
DIGITAL GRAFIK/MÅLERI
Jan Kenneth Weckman
Not going somewhere? Galleri Heino, Skillnadsgatan 9 A (innergården). Till den 7.3
De runda röda klisterlappar man under det senaste året kunnat iaktta i allt större utsträckning på galleriväggar talar sitt tydliga språk; människor har börjat köpa konst på ett nästan hektiskt sätt. Det är speciellt målningar som går åt, och ordet investering har börjat dyka upp i samtal om konstinköp även bland helt vanliga människor.
Bildkonst i hemmet har en glädjande inverkan, men trenden är helt klart också förknippad med den entusiasm för inredning som frodades redan innan pandemin. Alltså inte underligt att det speciellt är konst med inredningspotential som går åt. Vackra färger och måttliga storlekar på målningar med harmoniska och ofta harmlöst abstrakta motiv ser bra ut i sociala medier.
Detta intryck understryks vid ett besök på galleri Heino där Jan Kenneth Weckmans (född 1946) snäppet mer krävande soloutställning ackompanjeras av långt färre klisterlappar än vad man hunnit vänja sig vid att se – knappast enbart ett resultat av galleriets justering av konstnärens priser.
Ikonisk färgduo
De konstverk som tar Heinos nya utrymme i besittning är hela 21 till antalet och domineras av historiens mest ikoniska färgduo: svart och vitt. En uppfriskande frånvaro av direkta referenser till distinkt igenkännbara ting råder, för genom sitt färgval arbetar Weckman fram mönster och former som varken är otrevligt stela och regelbundna eller snirkligt organiska. I somliga av verken råder en atmosfär av mani – den svit av digitalt utförda pigmentutskrifter som visas på galleriets övre etage består av obrutna streck som tätt, tätt korvar sig fram så att de nästan helt täcker bildytan.
De verk som definitivt har sitt ursprung i datorn utgör tekniskt inte utställningens höjdpunkt; typografin i de annars lyckade textinslagen och den digitala penselns hård- och mjukhetsgrad kunde vara mer noggranna. Dock är det något utomordentligt piggt över dessa värdefullt inramade verk – till skillnad från den likväl digitalt frälsta David Hockney skapar Weckman inte torgkonstliknande landskapsgalenskaper utan
vågade experiment. Chockerande nog är detta slags risktagning något som lyser med sin frånvaro i den största delen av yngre konstnärers utställningar. Dock är det just transgressioner som köpare räds.
Nytt ovanpå gammalt
Weckmans Not going somewhere? är också fräsch i sin lyckade mångsidighet. Samtliga utställda verk utgör en gedigen helhet, men variation finns förutom i teknik även i storlek och motiv. Den digitala grafiken föregås av oljemålningar som visas på gatuplan. Dessa domineras av upprepade streck och linjer men deras innehåll är av många olika slag, ömsom mjuka, ömsom mer skarpa.
Det inledande verket, Plan C (Erased plan B) som daterats som 2008/2020 och alltså verkar bestå av två sediment – en ny målning ovanpå en gammal – för tankarna till stadsplaneringskartor och urbana verkligheter. Följande målning, Low full moon meltdown (2020) är å sin sida en vacker vy över vad som tycks vara stjärnhimmel, berg och en olycksbådande men magisk måne. Därpå följer sedan mer allvarsamma verk i vilka hål och revor avbildas. Utställningen avrundas med de hoppfulla och drömlika Garden view, please welcome! och Umwelt, am I talking to you? – samtliga från 2020.
Det hoppas hit och dit men på ett sätt som är moget tillika som det är modigt. Svartvitt till färgskalan, men inte till tankesättet.