Häxprocesserna gav fattiga pigor en chans att hävda sig i samhället
Unga, ogifta och fattiga kvinnor fick en möjlighet att agera samhälleligt på ett helt nytt sätt under 1600-talets häxprocesser. För en kort tid tog den dåtida makten dem på stort allvar – i alla fall då de pekade ut andra allmogekvinnor som häxor.
1676 avrättades Malin Matsdotter, i det dåtida Stockholm känd som Rumpare-Malin, på ett ovanligt grymt sätt. Hon brändes levande på bål.
Att personer som befanns skyldiga till häxeri och samröre med Djävulen avrättades, var visserligen inte ovanligt vid den här tiden. Trolldomsprocesserna i det svenska inlandet inleddes redan 1668, och under åren som följde fick omkring 400 personer sätta livet till, vanligen dömda för att ha fört barn till Blåkulla. Men efter vad man vet halshöggs alla andra innan de blev lågornas rov, en del efter att ha erkänt inför rätten, andra som en nåd efter att ha erkänt framför bödeln.
Men inte Malin. Att just hon gick en så plågsam död tillmötes förklarar historikern Marko Lamberg delvis med hennes finska modersmål. Med Malin som huvudperson är han aktuell med boken Häxmodern. Berättelsen om Malin Matsdotter som gavs ut på Finska litteratursällskapet 2019 och som nu översatts till svenska och ges ut av Svenska litteratursällskapet i samarbete med Natur & Kultur.
Tidelag och häxeri
Så vem var då Malin ”Rumpare-Malin” Matsdotter?
Det korta svaret är att hon var en vanlig människa. En av många fattiga undersåtar som sökte sig till det svenska rikets huvudstad i jakt på ett lite bättre liv, en av många österbottningar som redan vid den här tiden försökte skapa sig en tillvaro på andra sidan Östersjön. Malin hamnade på Södermalm, födde 15 barn varav två döttrar överlevde och försörjde sig som bastuföretagare.
Att vi i dag vet en hel del om hennes ”vanliga liv” hänger ihop med att hon i motsats till de flesta andra 1600-talsmänniskor råkade lämna skriftliga spår efter sig genom att vara involverad i två rättsprocesser. Dels den där hon själv dömdes som häxa, dels indirekt i en tidigare rättegång som resulterade i att hennes första man Erik avrättades, dömd för tidelag.
Varifrån namnet Rumpare-Malin kommer är inte helt klarlagt, men Marko Lamberg tror att det kan vara ett öknamn som anspelar på hur maken brukade kliva upp på en pall bakom rumpan på någon av familjens kor – ”såsom en tupp ovanpå en kossa”.
Trollkunniga finnar
Tidelagsskandalen är förmodligen en faktor som gör att Malin redan är stigmatiserad då häxhysterin når Stockholm. Att hon uppträder sturskt mot rätten är ytterligare en försvårande omständighet, liksom de svaga Bibelkunskaperna och att också hennes egna döttrar vittnar om att hon fört dem till Blåkulla. Och att Malin talade finska gjorde saken etter värre.
– Svenskarna på den här tiden hade nog blivit vana vid sina finskspråkiga medundersåtar och i förhållande till kronan hade de exakt samma rättigheter och skyldigheter. Men det är väl ganska allmänmänskligt att man hyser fördomar mot sina grannar, till exempel mot dem som talar ett annat språk, säger Marko Lamberg.
– Dessutom verkar det ha varit en allmän föreställning i det förmoderna Europa att finnarna var lite annorlunda. Boklärda i Mellan- och Sydeuropa beskrev dem som trollkunniga barbarer.
De här fördomarna var ändå en omständighet som en del finnar utnyttjade. Bland allmogen var det inte ovanligt att anlita finnar för att läsa finska trollformler för att bota sjukdomar eller driva bort vargar, i Guds eller Jesus namn. Dessa lindrigare och välmenande former av trolldom – signeri eller lövjeri talade man om – sågs visserligen inte med blida ögon av prästerskapet, men var heller inte jämförbara med att ge sig i lag med Satan.
I samband med häxprocesserna blev det emellertid livsfarligt att utpekas som en person som fört barn till Djävulens orgier i Blåkulla. Föreställningen om finnarnas benägenhet till trolldom blev nu ett bekymmersamt indicium.
– Jag tror att det är den främsta orsaken till att Malin behandlades så grymt. På samma sätt var det med Agnis Johansdotter som också var från Finland, liksom en del andra finskättlingar som den gamla signerskan ”lilla guden” Elsa Thomasdotter.
Enligt Lamberg är detta en aspekt som förbigåtts av tidigare forskning. Portalverket till de svenska häxprocesserna är Bengt Ankarloos avhandling Trolldomsprocesserna i Sverige från 1971.
– Den är utmärkt, men märkligt nog nämner han inte alls etnicitetens och språkbakgrundens betydelse. Den dimensionen har uppdagats först på senare år, säger Lamberg och tillägger att mer forskning är på gång, till exempel arbetar han och kollegan Ann-Catrin Östman på en artikel om trolldomsprocesserna i Jakobstad och Pedersöre på 1600-talet, där språkdimensionen också ska lyftas fram.
Social revolt
Det finns en del missförstånd kopplade till den allmänna förståelsen av trolldomsprocesserna. Det vanligaste är, enligt Lamberg, att förknippa häxförföljelserna med medeltiden.
– Men det här inträffar i den nya, förmoderna tiden, kort innan upplysningen!
Samtidigt är 1600-talssamhället fundamentalt annorlunda än vårt. Också kritiskt tänkande individer som inte sväljer alla anklagelser med hull och hår, är övertygade om Djävulens existens och förmåga att ingripa i världen. Och man måste hålla i minnet att livsbetingelserna för allmogen var synnerligen hårda, säger Lamberg.
En vanlig tanke är att häxprocesserna handlar om manssamhället som förföljer kvinnor. I vilken mån stämmer den bilden? – I någon mån. Det var ett uppenbart kvinnoöverskott bland de som anklagades och dömdes. I Stockholm framkastades också några misstankar mot män, bland dem en borgmästare, en rådman och den tyska församlingens klockare – här ser vi också en etnisk dimension – men de här anklagelserna tog domstolen helt enkelt inte på allvar.
Att fler kvinnor anklagades hängde samman med dåtidens misogyna föreställningar om att kvinnor var mottagligare för Satans inflytande (även om det i östra Finland var ganska vanligt att också män anklagades för trolldom).
– Men annars skulle jag inte säga att det rörde sig om någon organiserad kamp mot kvinnor. I så fall kunde man förvänta sig att hysterin riktats också mot dominerande kvinnor i samhället. Men så var inte fallet. Ett par anklagelser riktades mot grevinnor men inte heller de togs på allvar. Malin var en mycket vanlig allmogekvinna.
Vid sidan av språkdimensionen lyfter Lamberg fram trolldomsprocesserna som en social revolt inom de lägre samhällsklasserna. De som framförde anklagelser om häxeri och vittnade om Blåkullafärder var i hög grad unga, ogifta pigor och barn. Och de som anklagades för att vara häxor var oftast kvinnor som stod snäppet ovanför dem i rang, ålder och välstånd.
– Det rörde sig om ett samhälle där det var kronisk brist på allt. Många var undernärda och klimatet var kallt. Därför tror jag att beskrivningarna om hur man äter sig mätt i Blåkulla är så vanliga, att man firar och har trevligt med Djävulen. Blåkullafantasierna erbjöd någon sorts flykt från verkligheten. Samtidigt fick de mycket underställda pigorna också en möjlighet att agera samhälleligt på ett helt nytt sätt. Annars hade de en enda funktion: att lyda. Nu fick de åtminstone för en kort tid tillfredsställelsen att deras arbetsgivare hade en svagare position än de själva.
Upprörda föräldrar
För överheten var trolldomshysterin bekymmersam i en tid då kungen var upptagen av kriget mot Danmark. Oroligheter på hemmafronten stod inte precis på önskelistan.
– Man kan inte vara säker på om männen på de högre nivåerna egent
ligen trodde på anklagelserna. Däremot ville de hålla riket lugnt, kosta vad det kosta ville. Därför tillsattes specialdomstolar, de kungliga kommissorialrätterna.
De var mer oroliga för den inre säkerheten än för Satan? – Just det. Och det framkommer också i protokollen. På ett ställe diskuterar kommissorialrätten i Stockholm om det är nödvändigt att bestraffa tre personer som ägnat sig åt signeri, men inte är anklagade för Blåkullafärder. En domare konstaterar att man måste tillfredsställa folket och att det är bättre att fälla fem domar än bara två. Det berättar om den svåra situation som rätten befann sig i. Det fanns ett tryck både underifrån och ovanifrån.
Oron bland allmogen är till stora delar helt uppriktig. Panikslagna föräldrar ordnar så kallade vakstugor för att hindra häxor att föra deras barn och pigor till Blåkulla. Förtvivlan och avskyn växer.
– En kvinna förkunnar i rätten att om domstolen inte avrättar Malin så kommer hon själv att ta henne av daga. Det är mycket slående och helt unikt att sådant kunde yttras i en rättssal av en allmogekvinna – och att det också nedtecknades i protokollet! Det vittnar om hur upphetsade stämningarna var.
Hur kommer det sig att barnen och pigorna blev trodda? – Det framkommer vissa misstankar mot dem, men de rösterna hörde till minoriteten. Vittnesmålen var många och till en början betraktades det som omöjligt att barnen och ungdomarna skulle kunna ljuga, även om domarna nog observerade vissa skillnader i detaljerna.
Stockholms kommissorialrätt är med andra ord både okritisk, fientligt inställd mot de anklagade och benägen att ge efter för allmogens blodtörst. Ändå är det i den här instansen som vändningen småningom kommer.
I september 1676 börjar domarna systematiskt ifrågasätta vittnesmålen och nästan över en dag faller korthuset ihop. Många barn och ungdomar erkänner att de ljugit, pressade av oroliga föräldrar och dominanta kamrater – eller för att få uppmärksamhet och allmosor.
Det visar sig att ett fåtal ungdomar varit särskilt aktiva och intriganta, och att dessa samarbetade för att koordinera anklagelser och förmå de mer tvehågsna att rätta sig i ledet. Lamberg pekar ut Lisbet Carlsdotter, en piga i de övre tonåren, som ”häxjaktens okrönta drottning”, med de så kallade Myrapigorna som kronprinsessor. Den ökända ”Gävlepojken” Johan Johansson spelade länge rollen som stjärnvittne – innan han till sist blev avslöjad och trots sin unga ålder avrättad.
Gruppsykos
Någon offentlig upprättelse för Malin och de andra som avrättades kom emellertid inte på fråga. Det här skedde före kriskommissionernas tid. Urban Hjärne, en av kommissorialrättens något mer liberala medlemmar, redogjorde för genombrottet i en promemoria, men den är helt befriad från allt vad självkritisk reflektion heter.
I dag kan man tala om 1600-talets häxjakter som en form av hysteri och gruppsykos, säger Marko Lamberg.
Ser du något släktskap mellan häxprocesserna och andra historiska rättshaverier? – Vi människor är flockdjur, vi är rädda för det som är nytt och främmande. Vad det sen är som utlöser grupphysteri är svårt att säga, men jo, det har hänt liknande saker vid andra tillfällen, och i mildare form sker de nästan dagligen, till exempel på sociala medier. Man litar på rykten och vaga uppgifter och agerar eller vill agera mot människor. Det är allmänmänskliga beteendemönster men också något vi borde vara medvetna om och bekämpa.
Kan vi lära oss något?
– Som historiker brukar jag säga att källkritik är nyttigt för alla medborgare, att ta reda på saker och ting och inte lita på bristfälliga informationssmulor. Dagens unga får nog lära sig mediekritik i skolan. Ganska ofta är det äldre vuxna som har svårt att hantera den information som väller emot dem på nätet.
❞ Vi människor är flockdjur, vi är rädda för det som är nytt och främmande. Vad det sen är som utlöser grupphysteri är svårt att säga, men jo, det har hänt liknande saker vid andra tillfällen, och i mildare form sker de nästan dagligen, till exempel på sociala medier.
Marko Lamberg