Avreglera – tvi vale?

”Wow, det här var en himla bra reform” – sa ingen, någonsin. Djävulen sitter mellan raderna i bokslutet, vet också Mumintrollet.

Ibildboksklassikern Hur gick det sen? stöter Mumintrollet på många bekymmer. Då han äntligen kommer hem har mjölken i kannan blivit sur, man serverar i stället saft till bullkalaset. Så slutar det ofta då man baxar igenom halvgenomtänkt avreglering.

Ett efter ett har de statliga monopolen fallit med buller och bång, eller åtminstone tvingats anpassa sig till marknadens globala realiteter. De statliga alkohol- och spelmonopolen är ständigt aktuella föremål för passioner – för att inte tala om den påstått stela arbetsmarknaden. Vad innebär det egentligen då samhället gör det lättare för nya aktörer att verka på en marknad?

Från och med 2022 avstår VR sin ensamrätt så att en del av persontrafiken på järnvägar i södra Finland öppnas för andra bolag. Då lönsamma sträckor där VR tidigare haft monopol blir föremål för konkurrens väntas antalet tågoperatörer växa, vilket skapar prispress – inom ramarna för begränsad spårkapacitet. Godstrafiken öppnades 2007, resultaten var inte direkt sprudlande. Med facit i hand resulterade taxireformen i ett vilda västern där de omtumlade resenärerna ännu väntar på utlovade plåster. Ändå finns inte många skäl att längta tillbaka till den ”gamla goda tiden”, i synnerhet då en pandemi ruckar på alla mönster. Ingen vet hur morgondagens arbetsliv, urbana miljö eller pendlingsvanor ser ut. Likaså krävs extrem fantasi för att föreställa sig hur ett statligt monopol inom elmarknaden, flygbranschen eller telekomsektorn skulle se ut i dag.

Då samhället identifierar ett problem är reflexen förutsägbar. Den ena ideologiska planhalvan hojtar: allt är ”marknadens fel”, tvi vale för konkurrens! Motsidans manus lyder: mer och friare konkurrens, omedelbums! Ideologisk närsynthet pekar på avreglering som roten till all ondska, alternativt på urvattnade reformer, för lite ”äkta marknad” i marknaden. Vid avreglering förväntas konkurrens ge effektivitetsvinster: lägre priser, mer kundorienterad service och bättre tillgänglighet. Detaljskärpan saknas, vi pratar alldeles för lite om hur avreglering ska utformas på rätt sätt.

Sju år efter att Finland avreglerade busstrafiken så att tidtabeller och priser släpptes fria har otyglad företagsamhet gett billiga och snabba rutter mellan de stora städerna. Avigsidan är desto mer planekonomi på landsbygden, som betjänas av samhällsplanerade och -garanterade busslinjer. Linjedöden hotar på sina håll, konsolideringen är ett faktum och småföretagaren står inför usla odds: stor och tät är vacker, liten och gles är olönsam.

Det krävs finkalibrerade instrument för att mäta effekterna av avreglering. Samhället är inget laboratorium där man kan upprepa experiment eller isolera enskilda faktorer. I den allmänna debatten antar man ofta enkelspårigt att priserna har stigit – oförutsett – till följd av en genomförd avreglering. Däremot får vi aldrig veta hur priserna hade utvecklats om reformen aldrig ägt rum. Då man utvärderar en liberalisering måste man bolla med flera variabler än i högstadiematematiken: ta hänsyn till faktorer som förhållandet mellan produktivitet och kostnadsnivå. Forskningen pekar hursomhelst på positiva effekter överlag av avreglering. Men då vi betygsätter reformer och jämför antaganden med faktiska utfall väger vi ofta syrliga Granny Smithäpplen mot helsöta Alexander Lucas-päron. Varje marknad har nämligen egna särdrag och följer en specifik politisk logik. Vid första anblick missar vi oftast djävulen som sitter i detaljerna.

Därtill brukar förväntningarna på avreglering skruvas upp till orealistiska sfärer. Marknaden kan ingalunda lösa alla problem. Det finns både marknads- och regleringsmisslyckanden. Priset är ingalunda allt. Människan har bland annat en förunderlig förmåga att inte värdesätta sin egen tid: vi köar gärna för att håva in imaginära besparingar. Konstgreppet inom avreglering är att förstå exakt vad användarna verkligen upplever problem med. Systemstrukturen avgör. Arkitekterna måste tänka igenom hela konstruktionen först, bygga snabba prototyper och tänka om under resans lopp. Annars riskerar vi lösa fel problem och löper risk att skapa hyllvärmare: tekniskt överlägsna reformer som i praktiken är oanvändbara.