Jag saknar mina vänner
Det är sportlov. Jag hade tänkt att vi skulle åka till Åbo, men eftersom som vi bor i Nyland valde vi att följa THL:s rekommendationer och stanna hemma och se snön smälta bort utanför fönstret. Jag får en liten titt på hur pandemin sett ut i många hem runtom i världen när jag sitter ner för att försöka skriva kolumn medan femåringen ger en dansföreställning med full volym i rummet bredvid. Efter en stund kommer hon in i mitt arbetsrum och frågar vad jag gör, jag försöker förklara vad en kolumn är och frågar henne vad hon skulle skriva kolumn om ifall det var hennes jobb.
”Om vänner. Att man kramar varandra och pussar varandra och att man leker med varandra och pusslar med varandra och är vänner och klär ut sig tillsammans och gör sig fina med rosetter och att dom också skulle vilja krama varandra”, svarar hon.
Sex dagar utan sina daghemskompisar har varit en lång tid för henne. Jag blinkar bort tårar, för jag saknar också mina vänner. Och jag saknar att klä ut mig och göra mig fin med rosetter. För att inte tala om att kramas och pussas. Skärmtröttheten efter ett år av pandemi är påtaglig, en pratande bild är i längden inte ett bra substitut för att träffa vänner som bor långt borta.
Jag tänker också på det här när jag ser nyheter om att ungdomar brutit mot säkerhetsrestriktioner eller att de mår sämre än vanligt och har svårt att genomföra studier under pandemin. Vänner är naturligtvis väldigt viktiga för människor i alla åldrar, men för ungdomar har de en helt speciell roll i processen att lösgöra sig från sin familj och bli en självständig vuxen.
I ett avsnitt av podden En varg söker sin podd tog Caroline Ringskog Ferrada-Noli upp att pandemin skapar en slags undermedveten känsla av att man skulle ha bråkat med sina vänner eftersom man inte träffat dem på länge. Att man liksom går runt och känner sig osäker och känner att något inte är som det ska i ens relationer trots att man inte har någon verklig konflikt med någon. Jag har fått påminna mig om det här ofta, typ it’s not you, it’s the pandemic.
Till skillnad från mycket annat som skadats av pandemin är vänskapsrelationer ändå som tur något som, i de flesta fall, går relativt lätt att bygga upp igen när vi kan börja träffas som vanligt. Men att träffas som vanligt betyder ju så klart olika saker, för vissa vänner betyder det att kunna resa mellan kontinenter, för andra att sportlovet tar slut och daghemmet öppnar igen.
"Till skillnad från mycket annat som skadats av pandemin är vänskapsrelationer ändå som tur är något som, i de flesta fall, går relativt lätt att bygga upp igen när vi kan börja träffas som vanligt."
NINA NYMAN är doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi