Övre åldersgräns kan hjälpa idrotten att utveckla sig

Det här är ett löfte; när jag inte längre kan bidra med någon utveckling för min organisation är det dags att ge över till en förhoppningsvis yngre förmåga som får chansen att förverkliga sig själv och verksamheten. Fem till max tio år är lämpligt för att bidra med något och för att själv också utvecklas i en ledaruppgift, tänker jag. När jag är så gammal att pensionen har varit ett faktum för länge sedan skall jag inte krampaktigt hålla mig fast i någon maktposition och orsaka stagnation utan sätta energin på att skriva historik i stället för att vara en levande sådan i en tid som farit mig förbi.

Detta skulle man önska sig att även följdes inom idrottens styrande organ. Men så får man bevittna hur en 83-årig japansk OS-chef uttalar sig om vad han tycker om kvinnor i styrelser. Först förstår han inte själv att avgå utan förstår inte kritiken då han arbetat så hårt. Sedan bortförklarar han sina kommentarer om att kvinnor tillåts bara de är tysta med att han inte normalt arbetat med kvinnor.

Det här fallet skulle man ju önska att var ett undantag men då de flesta internationella och nationella styrande organ inom idrotten med makt är överdominerade av äldre män är obalansen påtaglig.

Det är inte rättvist att koppla samman äldre män med chauvinistiska åsikter men sällan är det den rätta eller den dynamiska konstellationen för att utveckla organisationen i värdefrågor.

Och om idrottsrörelsen är i behov av något just nu så är det förutom en pandemifri framtid en stark vändning mot ett värdebaserat förändringsledarskap från toppen.

Vad är orsaken till att män, och främst äldre män, dominerar så starkt inom idrottsorganisationernas styrelser och speciellt på ordförandeposter?

Maktfördelningen följer naturligtvis samhällets sociala ordning i stort men är extra efterbliven när det kommer till idrotten. Kvinnor dominerar i vissa grenar såsom ridsport, gymnastik och konståkning och en intressant frågeställning är ifall åldersstrukturen även här tenderar att vara mycket hög i de styrande organen. Den här kolumnen tillägnar jag dock problematiken kring att involvera flera generationer inom beslutsfattandet i idrottsvärlden.

För att föreningar och förbund skall kunna utvecklas i takt med samhället är det nödvändigt att involvera personer från olika generationer. Äldre bidrar med sin livserfarenhet och de yngre kommer med perspektiv på hur verksamheten kan bli mer modern.

Ett fungerande samspel mellan generationerna är det som kommer att krävas för att utveckla idrotten. Samspelet är dock högst ifrågasättbart då man studerar organ med mycket makt.

Varför ifrågasätts inte de ledare som suttit för länge vid en post mer?

Borde man införa max tid för hur länge en ledare eller styrelsemedlem får inneha en position eller en övre åldersgräns på när det är dags att avträda?

Förklaringar jag ofta hör är att det inte finns unga som är intresserade eller kompetenta. Då är det hög tid att ta sig en funderare på varför det är så.

Styrelser har en tendens att ta för stort avstånd till de aktiva och kan kännas mycket exkluderande i sin verksamhet och detta håller yngre borta. De äldre hävdar att det inte finns någon fortsättning om de inte fortsätter leda verksamheten. Tyvärr finns det inte så långsiktig fortsättning med det tankesättet heller.

När ni om tjugo-trettio år ser mig på någon maktposition, var jag funnits allt för länge och var jag idkar strutsledarskap (sätter huvudet i marken och hävdar att allt är mycket bra i min organisation) eller skryter för yngre om gamla bravader och överdrivna cooper-resultat med mystisk utrustning i Dragsvik, skall ni inte tveka med att visa denna text för mig.

”För att föreningar och förbund skall kunna utvecklas i takt med samhället är det nödvändigt att involvera personer från olika generationer. Äldre bidrar med sin livserfarenhet och de yngre kommer med perspektiv på hur verksamheten kan bli mer modern.”

HENRIKA BACKLUND

Generalsekreterare för Finlands Svenska Idrott, FSI