Kenji Miyazawa – en röst från det gamla Japan
Det var en gång trettio grodor, bosatta någonstans i det inre av Japan. Där utförde de arbeten på beställning av myror och andra insekter. De samlade peppar- och vallmofrön och gjorde blomstersängar, däremellan skapade de vackra trädgårdar av mossor och välformade stenar. Men en dag ändrades rutinerna, när en oxgroda i trakten öppnat en whiskyförsäljning. De trettio lät sig väl smaka. Surt blev det först när notan skulle betalas. Det klarade ingen av, alla måste börja arbeta för oxgrodan. Denne var en hård herre, som utdelade de mest knäckande order. Bland annat skulle grodorna på en dag hämta tusen träd från skogen, i annat fall följde polisförhör och dödsstraff. Grodorna sviktade under uppdraget, tills lättnaden en dag kom i form av ett nytt dekret från Hans Majestät Konungen, vilket fråntog oxgrodan bestämmanderätten. Så kunde grodorna återuppta sitt goda samarbete med myrorna. Slutet gott, allting gott.
En saga från forna tider. I John Besters lediga översättning ingår den i en samling, Once and Forever/
The Tales of Kenji Miyazawa. Boken har publicerats i New York Reviews klassikerserie, enligt en förteckning bak i boken börjande med J.R. Ackerleys My Dog Tulip och slutande med Stefan Zweigs The Post-Office Girl. Halvvägs sitter Tove Janssons The Summer Book inkilad.
Hos oss behöver Tove Jansson ingen presentation, men vem var Kenji Miyazawa? Han var poet och sagoberättare, född 1896 i nordöstra Japan och död 1933. Den gudarna älskar dör ung, i det här fallet av bröstsjuka. I Once and Forever representeras gudarna av den blide Gautama, stavat Budda, vars ande drar genom sviten av berättelser.
I sin introduktion tvekar Bester att karaktärisera utbudet i boken som sagor för barn, därtill är de alltför mångtydiga, ibland med ironiska kommentarer om mänskliga tillkortakommanden. Här platsar oxgrodan, men också exempelvis den otacksamma råttan, i sagan med samma namn, och dito polischefen, som bryter mot lagen genom att fiska med gift. Den ena fastnar i råttfällan, den andra blir ett huvud kortare.
Hos Miyazawa finns en sensmoral.
Framför allt finns det hos honom en daggfrisk naturkänsla, som blommar upp i lyriska beskrivningar, ibland med kosmiska utblickar. Världen som skildras är genomsyrad av animism, djur och växter av olika arter pratar obehindrat med varandra, med människor och med skogens mer eller mindre småskaliga gudar. Om en björk vill läsa en bok läser hon en bok. Många av historierna är finslipade helheter, andra ger ett flyktigare intryck. De finaste rör vid läsarens hjärta, åtminstone denna läsares, ingen djupare än "The Bears of Nametoko". Det är historien om en legendarisk björnjägare, Kojuro Fuchizawa, en socialt lågtstående man som hankar sig fram på det enda sätt han klarar av. Men björnjakten är inget nöje för honom utan en nödvändighet. Det förklarar jägaren för varje nedlagd björn, samtidigt som han ber denna om förlåtelse. Till sist vänder vinden, en väldig björn fäller jägaren – till sin bestörtning. Det sista den döende uppfattar är björnens suck: ”Ah, Kojuro. Min avsikt var inte att döda dig.” Som muslimer i bön håller en ring av väldiga ludna skepnader under natten som följer likvaka över den fallne. Orions bälte kan intyga sanningen i Kenji Miyazawas ord.