Sorg dränkt i sexuell extas
Eli Levéns debutroman sades för ett decennium sedan fylla ett translitterärt tomrum i den svenska utgivningen. Nu återkommer han med en ny roman.
ROMAN
Eli Levén
Hur jag skulle vilja försvinna Norstedts 2020
Om Eli Levéns debut från 2010, Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, har sagts att den just då fyllde ett translitterärt tomrum i den svenska utgivningen. Den känsliga och lyriska berättelsen om två androgyna ungdomar och deras romantiska kärlekshistoria blev sedan också film, och Levén fick en Guldbaggenominering för bästa manus.
Saga Becker, som hade huvudrollen i filmen, vann för sin del en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första transpersonen som belönats. Tidigare i år har Becker sedan också själv gett ut en roman, Våra tungor smakar våld (min recension i HBL 22.3), som tematiskt och stilmässigt kan ses som en syskonbok till den filmatiserade utgåvan.
Sedan Levén uppmärksammades för den har i varje fall ett helt decennium förflutit, så många har kanske börja tro att han tystnat i förtid som författare. Aktuella romanen Hur jag skulle vilja försvinna tar oss ur den villfarelsen.
Här har berättarjaget Robin flyttat från Berlin till New York, för att få distans till den kärlek som slutat i partnerns självmord. Han lever hårt och intensivt, och gör ibland också anteckningar om den tillvaro han kastat sig in i.
”Jag känner mig som ett slags samlare. Likgiltig inför det som pågår omkring mig, hängiven att skapa ett upplevelsearkiv, till vad? (---) Om någon skulle lyckas rycka tag i mig, hänföra mig, dra mig ner från scenen och öppna mig, förtrolla mig igen, så skulle jag kanske hitta tillbaka till en rytm igen.”
Att vara både och
Robin säger att han måste driva ut spöket av den älskade men för alltid förlorade genom att skriva om det, men i praktiken försöker han för det mesta bara glömma och fly genom att rusa från upplevelse till upplevelse. Och då handlar det i första hand om alkohol, narkotika och sex tillsammans med tillfälliga bekantskaper, i den gränsöverskridande transvärld som öppnar generösa möjligheter i jakten på extatiska tillstånd.
Det blir en mängd halvt anonyma möten som ger fysiska kickar men som ändå känns ofullbordade. De få gånger Robin sedan trots allt stannar upp, stiger ur det uppskruvade bruset, kan han ibland också reflektera kring sin sexuella identitet, sina dubbla roller.
”En gång hyllade jag femininiteten i sig, nu är den (…) en olöslig konflikt eller ett faktum, att vara både och. (---) Jag tror jag är född som androgyn och om jag har en själ så är den en androgyns eller en kvinnas.”
Strömmen av knullande är tråkigt
Den nästan desperata intensitet som präglade debuten finns fortfarande kvar, men Levén har sedan dess ändå skurit bort en del av det då så yviga bildspråket och orienterat sig mot en aningen större konkretion.
Men den fragmentariska relationsbeskrivningen med snabba möten innebär i praktiken att de människor som passerar alltid förblir skissartade. Och också om det här i sammanhanget möjligen är konsekvent känns det för läsaren otillfredsställande.
Ett större problem är ändå att en jämn ström av knullande med individer av olika kön i längden blir tråkigt – åtminstone när man ska läsa om det, när det görs till litteratur. Det blir alltför många upprepningar, med minimala variationer.
Så blir det här en text som nästan helt saknar framåtdriv eller sammanhållen berättartråd. Den måste då i stället leva på den problematik som brinner under ytan – på Robins sorg och saknad och hemlöshet, på den hudlösa känsla som ibland vibrerar mellan raderna. Och när Levén efter halva romanen lämnar hans liv i New York och återkastar honom till den tragiska kärlekshistorien i Berlin får jag en känsla av att det här ändå kunde ha blivit en bra roman.
Nu är det snarare en ansats. Som visserligen känns uppriktig och trovärdig i sin såriga skörhet.