Holmér ledde in Palmeutredningen på det ödesdigra PKK-spåret
I dag är det 35 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. I mordutredningen som följde finns allt och alla – ja, kanske förutom mördaren då. Visste du förresten att mordutredningsledaren Hans Holmérs pappa jobbade på H
Det var 1921 som Gösta ”Gösse” Holmér, den legendariske Palmeutredaren Hans Holmérs pappa, arbetade som sportredaktör på Hufvudstadsbladet. Den pikanta uppgiften kom min favoritpodd Palmemordet med för några veckor sedan.
Att Olof Palme hade finlandssvensk farmor kände jag till, liksom att pappa Gunnar var född i Borgå, men den här kopplingen var ny och oväntad.
Den svenska podden som nagelfar Palmeutredningen har i två avsnitt zoomat in på mannen som för 35 år sedan fick avbryta sina planer på att åka Vasaloppet och i stället ”som en biltjuv” snabbt ta sig tillbaka till Stockholm. I en handvändning tog länspolismästaren Hans Holmér över den yra mordutredningen, kryddade den med Clint Eastwood-utstrålning och dramatiska presskonferenser i tv, och styrde in den på den kurdiska separatiströrelsen PKK.
Hans Holmérs far Gösta var inte finlandssvensk, utan en svensk friidrottsprofil som i början av tjugotalet jobbade här i Helsingfors. Antagligen med en sportjournalistik som i hög grad fokuserade på tävlingsresultat och inte krävde särdeles mycket finskkunskaper.
Podden Palmemordet är ett bevis på att den havererade mordutredningen åtminstone har ett kulturhistoriskt värde. I 268 avsnitt har man synat uppslag och sidospår, läst upp vittnesförhör där folk noggrant redogör för vilka biofilmer de sett, vilka restauranger, discon och nattkaféer de besökt under kvällen. Tänk att det på åttiotalet fanns en Kentucky Fried Chicken-restaurang på Sveavägen, att Stockholm redan då var en riktig storstad i den globala snabbmatskulturens klor! Eller att telefonkatalogen var så viktig i tiden före Google maps – det reflekterar programledaren Dan Hörning över med anledning av de vittnen som under mordkvällen letar efter just telefonkataloger för att hitta fram i tid till bokade restaurangbord och avtalade träffar och därför besöker biografen Grands foajé och telefonkiosker i närheten.
I poddavsnitten dyker också högerextrema poliser upp, liksom den sydafrikanska apartheidregimens spioner. Här nämns mystiska gatumusikanter och en mystisk finsk man med walkie talkie … Ja, till och med skådespelaren Robert Gustafsson är med på ett hörn. I dag är han aktuell i rollen som Skandiamannen i Netflix serie som håller på att spelas in om Stig Engström, den avlidne försäkringsbolagsanställde som i somras pekades ut som misstänkt mördare. Men 1986 uttalar Gustafsson sig i egenskap av 25-årig skådespelarstudent som råkat gå på bio samtidigt som statsministern.
I Palmeutredningen finns allt och alla – ja, kanske förutom mördaren då. Det hävdade åtminstone den grävande journalisten Lars Borgnäs när han gästade podden i höstas. Likt andra experter är han inte övertygad om Stig Engströms skuld. Han kastar i stället fram tanken om att det i själva verket kan vara meningslöst söka efter mördarens identitet bland 500 000 sidor tips och förhör. Tänk om en reguljär polisutredning inte kan komma åt honom på grund av de kretsar han tillhör? Borgnäs nämner militär, säkerhetspolis och det då hemliga Natostödda nätverket Stay behind som tänkbara kretsar ”som inte låter sig utredas”.
Journalisten och författaren Gunnar Wall har i flera av sina verk drivit tesen om att den misslyckade mordutredningen handlar om att man främst ville hitta en politiskt bekväm lösning. En sådan erbjöd både PKK och missbrukaren Christer Pettersson några år senare. Med anledning av mordets årsdag, som alltså infaller i dag, har ljudboksappen Storytel publicerat Walls nygamla bok Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, skriven 1997, men försedd med ett färskt förord. Även om innehållet är aktuellt är Wall osäker om den samtida läsaren kan uppfatta kontexten, den tid som redan då på nittiotalet började kännas avlägsen. ”De visioner som präglat en hel tid och som uttryckts så väl av Palme var mer eller mindre bortblåsta”, skriver Wall.
Wall resonerar intressant om Palmes sista tid i politiken. Han menar att Palme ansågs obekväm i ett samhälle som drev alltmer högerut, också av de egna socialdemokratiska partikamrater som blickade åt det hållet.
Jag föreställer mig att Palme hade varit briljant på att förklara klimatförändringen. Han hade väckt folk, gjort frågan konkret genom att förankra den i de sociala klyftor som den skapar. Han hade talat om internationell solidaritet och försvarat den lilla människans rättigheter i förhållande till storkapitalet. Med andra ord de ämnen och visioner han alltid pratade om.
Det hade suttit rätt, åtminstone nu i vår tid.
ISABELLA ROTHBERG