Var finns Finlands hiphophuvudstad?
Hur låter det då man rappar på Lapplandsdialekt? Var syns våldet i vardagen? En ny dokumentärserie om hiphop belyser olika hiphoporters särart men bjuder samtidigt på en rejäl dos historia.
DOKUMENTÄRSERIE
Varifrån kommer du?
HHHHI 8 avsnitt på Yle Arenan (5 delar erbjöds för förhandstitt). Yle TV2 tisdagar från 2.3 kl. 21.30, repris torsdagar kl. 22.45 och söndagar kl. 22.50. Programledare: Juuso "Köpi" Kallio. Regi: Tomi Yli-Suvanto. Manus: Tomi Yli-Suvanto och Toni Sillanpää.
I dokumentärserien Mist sä tuut? på åtta halvtimmesavsnitt ger sig radioprofilen Juuso "Köpi" Kallio på ett närmast våghalsigt uppdrag: att skapa en bild av Finlands hiphopstäder, från Lahtis till Rovaniemi. Vad som gör det vågat är att serien famnar så mycket både på längden och bredden: särdrag i olika orters hiphopkultur, både historia och nutid i ett svep. Dessutom klämmer man in orternas viktigaste estrader och klubbar – för att ha någonstans att uppträda har man ofta fått fixa evenemangen själv, vilket är speciellt tydligt i Lahtis.
För mycket att ta fasta på i en enda programserie? Kanske – tempot är hårt och estetiken närmast musikvideoartad med snabba klipp. Namn och referenser avfyras i rasande takt, åtminstone undertecknad blir emellanåt virrig i bollen, speciellt som samma person kan gå under ett flertal olika namn.
Avsnittet om Tammerfors hör till de mest balanserade, här fördjupar man sig lugnt i historia med veteraner som Nuera, Silkinpehmee och Flegmaatikot. Däremot ter sig Tammerforsfältet i dag förvånande magert – av de få som presenteras har alla intressant nog invandrarbakgrund. Återstår att se om något avsnitt också tacklar sådana frågor. Trots att hiphopens historia i Finland dominerats av vita män får några kvinnor plats, bland pionjärerna till exempel Yavis från Lahtis.
Rikt språk och hembygdsstolthet
Jyväskylä presenteras som hiphopens finländska huvudstad. Det finska språket är fantasifullt och nyansrikt och ortsborna betonar speciellt den levande freestyle-kulturen: då man freestylar i timtal slipas de simplaste rimmen bort, förklarar Gettomasa.
I Rovaniemi kommer man in på dialektens roll för identiteten. Jag blir genast intresserad av rytmiken; man nämner i förbifarten att det dialektala uttalet ofta ger rapparna en extra stavelse att leka med.
Rovaniemiveteranen Hannibal talar om förhållandet mellan starka individer och kollektiv. Hiphopen frodas i gäng (posse), men det finns undantag. Tammerforspionjären Sere (tidigare Seremoniamestari) satte i gång helt ensam, vilket påverkat hans sätt att skriva. I stället för att slänga ur sig en vers och ge över till nästa kille har han varit tvungen att skapa längre, tematiska låtar.
Hiphopens amerikanska rötter finns i en rätt rå miljö och avsnitten om Lahtis och Björneborg påminner om att det finns gott om sådana också i Finland. Att våldet varit närvarande i vardagen för Lahtisrappare som Cheek är känt, men själv blir jag mest berörd av Views berättelser från förorten i Björneborg. Om hur folk härjar med yxan i hand, om hur fängelset varje sommar friger en hel busslast med fångar samtidigt, utanför den lokala matbutiken.
Motkultur vänds upp och ner
Givetvis blir det en hel del nostalgi, speciellt då folk berättar om hur de likasinnade förr var få. "Han där ser ut som om han lyssnar på rapmusik, jag går och talar med honom", typ. Många minns tiden då rap var något annat än den mainstream-musik den numera är. Eller som Gettomasa uttrycker det: "Sannfinländarna gör reklam på rapkanalen utan att någon säger ett knyst – för tjugo år sedan var det här en rebellisk motkultur med värderingar".
Silkinpehmee minns anti-skivbolagsattityderna, sedan kom de lukrativa skivkontrakten och mycket har vänts upp och ner. Ändå har ingen något ont att säga om Cheek, själva sinnebilden för kommersiell framgång – han har jobbat stenhårt, han har visat hur långt man kan nå, säger de.
I Tammerfors får Petri Nygård en hel del utrymme. Jag minns då hans uppkäftiga, rentav svinaktiga rap kom vid millennieskiftet, men på den tiden hade de flesta ingen aning om vem killen i fråga var. Numera är det välbekant och här berättas hela historien om hur Petri Laurila rappade på engelska i pionjärbandet Nuera på nittiotalet och gav ut Nygård-EP:n snarast som ett skämt. Konceptet gick hem och att artisten höll sig undan offentligheten gjorde honom ännu mer omtalad. Dubbelpositionen som respekterad pionjär och svart får är fascinerande.
Speciellt Tammerforsrapparna talar också öppet om framgångens baksida. Många gick vilse, det var flaskan och fittan för hela slanten. Numera tittar folk snett om man super, konstaterar Tiedemies lugnt.
Kollektivandan syns på många sätt, men också i att folk samarbetar mycket och gästar varandras låtar, vilket hjälper lyssnaren att komma vidare och hitta nya artister. Varje avsnitt ger en lista på namn som hittills gått mig förbi och jag nystar vidare: hiphopen rymmer många slags aktörer, från superkändisar till alternativt avantgarde.
Yle sänder en hel del hiphopprogram i mars: förutom denna serie visas den amerikanska serien Hip Hop: The Songs That Shook America om klassikerlåtar. Dessutom visas konsertinspelningar med bland annat Yeboyah och Gettomasa.