Ett bästisdrama omöjligt att inte älska
Lättsmält, såpigt och alldeles underbart. Väninnedramat Firefly lane bärs upp av urstarka skådespelare och en smarrig åttiotalsmiljö.
DRAMASERIE
Vad som än händer
HHHHI 10 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Manus: Maggie Friedman. I rollerna: Katherine Heigl, Sarah Chalke, Ben Lawson, Ali Skovbye, Roan Curtis med flera.
Netflix nya väninneserie Firefly lane charmar mig fullkomligt och lite mot min vilja. Dramakomedin som baserar sig på Kristin Hannahs succéroman om bästisarna Tully och Kate har inslag av romance, såpa och feelgood. Den är lättsmält och förutsägbar, men också alldeles underbar!
Jag undrar om det inte delvis handlar om fenomenet som min kollega Malin Slotte beskrev i sin recension av Netflix dunderhitt, kostymdramat Familjen Bridgerton. Också Firefly lane erbjuder ett slags eskapism som tilltalar i dystra tider. Här är det inte artonhundratalet utan framför allt åttiotalet som tjusar med ögonskuggor och strumpbyxor i regnbågens alla färger. Jag kan inte se mig mätt på Sarah Chalkes fönade lugg och pastellfärgade pikéblus. Eller på Katherine Heigls powerdressing för den delen!
Romans och fylla
Ramberättelsen utspelar sig kring 2003 då väninnorna är medelålders, den ena karriärkvinna, den andra hemmamamma, men tillbakablickar görs till deras gemensamma uppväxt och formativa år.
Tonåren gestaltas genom en suddig lins i gulbruna sjuttiotalshem i grannvillorna på Firefly lane. Här anges tonen av den missbrukande hippiemamman Cloud (Beau Garrett), en våldtäkt som Tully (Ali Skovbye) utsätts för, men också dråpliga upptåg och rörande vänskapsbedyrelser. Tully är den coola och Kate den nördiga, men vänskapen blir bådas fristad.
Det är ändå tjugoplustillvaron på åttiotalet som fängslar mest. Vi följer tjejerna till en lokal tv-station där de mellan fyllor och förälskelser försöker göra sig namn som journalister. Här finns för övrigt något så nostalgiskt som ett hederligt kontor, brunmurrigt och analogt!
Männen är många och deras look och utstrålning påminner inte sällan om harlekinromanernas omslagshjältar. Till dem hör den karismatiske chefen Johnny Ryan (Ben Lawson) som drömmer om att lämna skrivbordet för ett liv som krigskorre. Lite överraskande ägnar sig serien rätt mycket åt inbördeskriget i El Salvador. Senare spelar Irakkriget en roll i intrigen. Helt avskuren från omvärlden är fantasin därmed inte.
Snitsig dialog
Men Firefly lane har också andra kvaliteter. Manusförfattaren och producenten Maggie Friedman gjorde på nollnolltalet succé med Dawson's creek, en tonårsdramaserie med mycket hjärta och smärta. I Firefly lane får Friedman till både snitsig komedidialog och dramatiska ögonblick som kryper under huden. Seriens skapare vet hur man spelar på känslor – jag blir till och med rörd av en sentimental scen där familjens hund dör.
Serien har helt enkelt så mycket hjärta och genuint gulliga karaktärer att jag förlåter fat shaming, störande mensmys och världens sämsta makeover på Beau Garrett när hennes roll Cloud ska föreställa gammal husbilshippie. Mycket av seriens styrka kommer från den ovanligt lyckade rollbesättningen. Katherine Heigl och Sarah Chalke är bekanta ansikten från tongivande nittio- och nollnolltalsserier som Roswell, Grey's anatomy och Scrubs. De är urkrafter som bär upp Firefly lane, också med sin utomordentliga personkemi. Särskilt svag är jag för yrvädret Tully.
Heigl och Chalke spelar Tully och Kate från tjugoplus till medelålders. Bonus är att en och annan rynka tilllåts synas – sällsynt i Hollywoodsammanhang.
Men också flera av de yngre skådespelarna som ses som karaktärernas tonårsjag imponerar med sina levande porträtt. Roan Curtis är bedårande som den brådmogna Kate liksom Quinn Lord som storebrorsan Sean med världens raraste hockeyfrilla.
En besvikelse är cliffhangerslutet som lämnar mycket ouppklarat. Det bäddar å andra sidan för en andra säsong av Kate och Tully som jag inte lär tacka nej till.