Välfärdsstaten ska få alla att hänga med
Juho Saari håller fötterna på jorden: välfärdsstaten är bara ett socialförsäkringssystem och ett bra sådant, men inte orsaken till lycka, välstånd eller livskvalitet. Arbete och tillväxt har skapat välståndet.
FACKLITTERATUR
Juho Saari: Samassa veneessä. Hyvinvointivaltio eriarvoistuneessa yhteiskunnassa. Docendo 2020, 320 sidor
Professor Juho Saari ledde regeringen Sipiläs arbetsgrupp för att behandla ojämlikhet och utsatthet. Ett centralt förslag är att förenhetliga den sociala trygghetens förmåner och skapa bättre integration mellan de sociala tjänsterna och inkomstöverföringarna. Det borde bli enklare att kombinera arbete och familjeliv, och boendet ska vara överkomligt för alla. Det grundläggande problemet är inte att fattigdom och utsatthet breder ut sig, utan att det finns grupper som inte hänger med i den allmänna ökningen av levnadsstandard och livskvalitet.
Jämlikheten är en mycket stark värdering i det finländska samhället, men det är inte en enkel övning att omsätta den i praktiken genom en institutionell struktur. Det handlar om en balans mellan rättigheter som samhället garanterar individerna och krav som ställs på deras egna initiativ för att förbättra sin situation. Där finns en grov skiljelinje mellan höger och vänster; den förra betonar det egna ansvaret och den senare inkomstöverföringarnas utjämnande verkan.
I varje fall kommer helhetsreformen av den sociala tryggheten sannolikt att pågå under hela 2020-talet och den förra regeringens rapport ger en del parametrar för den. Ett ramvillkor är att de totala utgifterna inte längre kan öka.
Sociala rättigheter garanteras
Juho Saari har skrivit en bok där han analyserar välfärdsstaten som begrepp och institutionell struktur. Titeln "Samassa veneessä" berättar om att den grundläggande värderingen i den är att alla ska befinna sig i samma båt.
Första gången det i en politisk debatt talades om välfärdsstaten var 1957 och redan då betraktades den av många som misslyckad. Kritiken om att den är passiverande formulerades av dem som hellre talade om en aktivitetsstat (”toimintavaltio”).
Saari räknar upp tio kriterier för en välfärdsstat och det första av dem är att olika befolkningsgruppers sociala rättigheter systematiskt garanteras av grundlagen eller motsvarande lagstiftning. Det social- och hälsovårdspolitiska systemet bygger på att bestämma sociala risker och hantera dem genom en centraliserad omfördelning och social reglering. Med sociala risker avses olika slags situationer där individer eller hushåll genom sina egna val inte förmår nå de mål som samhällspolitiken uppställt. Dessutom finns system för att hantera sociala problem och de riktar sig till grupper som är i den mest sårbara ställningen.
Inget hot om nedmontering
Välfärdsstaten har utvecklats i tre vågor. I den första vågen kom försäk- ringarna för barndom, sjukdom och ålderdom, i den andra arbetslöshets- försäkring, stöd för arbete och familjeliv, utbildning och boende och i den tredje vågen stöden för invandrare och överskuldsatta. Med de kriterier Saari ställer upp kunde Finland börja kallas en välfärdsstat på 1980-talet. Denna välfärdsstat har inte någonsin hotats av nedmontering, inte ens under nedskärningarna i 1990-talets kris.
Ingen så kallad nyliberalism har någonsin drabbat det offentliga systemet för att hantera sociala risker. De sammanlagda utgifterna för den sociala tryggheten följer en uppåtgående kurva under de senaste årtiondena och rör sig i dag kring 70 miljarder, eller knappt 13 000 euro per invånare.
Det är en annan sak att ett marknadstänkande också fått mer plats och det har att göra med att staten eller kommunerna inte är operatörer. Ett exempel är pensionsförsäkringsbolagen, som i allmänhet är privata företag samtidigt som de räknas in i den offentliga ekonomin i ett system som är särpräglat för Finland.
Välfärdsstaten är inte riktigt så dyr som den ser ut i ljuset av siffrorna. Sättet att räkna de sociala utgifterna övervärderar dem genom att inte ta i betraktande de skattesatser som kommer tillbaka till den offentliga ekonomin. En stor del av förmånerna är skattepliktig inkomst.
Trots att välfärdsstaten har en sta- dig institutionell grund att stå på ser Saari klara brister i koordineringen mellan olika sektorer. Inkomstöverföringarna och de sociala tjänsterna är inte kopplade på ett sätt som skulle ge bästa resultat.
Bland annat kastar Saari fram den nederländska modellen att pensionssystemet köper tjänster för att upprätthålla äldres funktionsförmåga, men avfärdar den med att den ändå inte går att föreställa sig i Finland. Varför skulle det inte fungera, är det inte nya modeller det är dags att pröva?
Bestående övergångar
En egendomlighet i det finska systemet är utkomststödet. Saari ser det ökande beroendet av det som ett tecken på att olika behovsprövade och generella förmåner inte fungerar ihop och att de kan vara fel dimensionerade. Socialförsäkringssystemet fungerar som det ska då det ger bestående övergångar till en bättre tillvaro, rörande till exempel arbete och boende. Saari är inte anhängare av en ovillkorlig basinkomst, som är skattemässigt svårhanterlig utan att ge en väg förbi en byråkrati kring olika förmåner relaterade till livssituationen.
Medborgarna vill se välfärdsstaten som en del av sin identitet och det bottnar i att ojämlikhet i samhället inte accepteras. Saari håller fötterna på jorden: välfärdsstaten är bara ett socialförsäkringssystem och ett bra sådant, men inte orsaken till lycka, välstånd eller livskvalitet. Arbete och tillväxt har skapat välståndet.
Saari svävar på målet då det blir tal om forskarens roll i den politiska processen. Han påminner om att politiska frågor alltid avgörs på politisk väg, inte genom att omsätta forskning i politik. Hans egen roll som ordförande för jämlikhetsarbetsgruppen hör i varje fall till de sammanhang där forskaren har möjlighet att forma tankemodeller för politiska reformer.
När Saari i sin slutkläm gör det till läsarens ansvar att tänka vidare känns det som att han smusslar undan den centrala frågan om vad hans budskap till en bredare läsekrets och politiska beslutsfattare är. Så mycket blir klart att han kommer nära den politiska mitten i synen på det individuella och det kollektiva ansvaret.
En hel del stav- och grammatikfel och ord som fattas sänker betyget för förlaget Docendo. Den träiga sakprosan hade behövt bearbetning. Det verkar ha varit onödigt bråttom med att få ut boken; för läsaren skulle det vara givande att ta del av Saaris kvalificerade åsikt om modellen i den föreslagna social- och hälsovårdsreformen.
Professorns grundmurade sakkunskap gör i varje fall Samassa veneessä till ett referensverk för välfärdsstatens ideologi och praktik.