Texas är en varningsklocka

Ideologi och energisystem är en fatal mismatchning – idealister gör oss en samhällelig björntjänst.

Vintern rasat har. Även om kung vinter sakta släpper sitt grepp och årstiden övergår i slask ska vi inte glömma livsviktiga, elektriska lärdomar. Inte heller framtidens el lär uppstå magiskt då vi placerar stickkontakten i vägguttaget: fråga Texasborna om du tvivlar.

Den ensamma stjärnan på Texas delstatsflagga förknippas med självständighet: till självbilden hör idén om att ensam vore stark. ”The Lone Star State” tar reflexmässigt, symboliskt avstånd från den federala regeringen. Bilarna pryds av dekaler med den lokalpatriotiska sloganen ”Don't Mess With Texas”. Budskapet är enkelt: mucka inte med våra klassiska cowboyhattar, skjutglada vapenmässor och gigantiska biffar. För den attityden fick många nu betala med livet.

Då isande vindar och snöstormar grep tag om södra USA överbelastades Texas elsystem. Desperata människor försökte avvärja iskalla inomhustemperaturer med gasspisar eller bilar som gick på tomgång i garaget – och skapade kolmonoxidförgiftningar. Republikanerna i delstatsregeringen har i åratal viftat bort varningar om behovet av buffertar och energireserver. Då ett naturgasverk frös till blev följden systemkollaps, humanitär kris och behov av federalt katastrofstöd. Alla ingredienser var hemkokta: ett privatiserat kraftnät utan buffertar, frikopplat från resten av USA, i kombination med obefintliga förberedelser för plötsliga väderomslag.

Det krävs en inbiten optimist för att hoppas på en analytisk diskussion om kraftsystem. Försök fokusera på produktion, överföringsförmåga, konsumtion, väder, importmöjligheter, reserver, klimat, ekonomi, geopolitik, strategisk självförsörjning och breda tidsdimensioner – samtidigt. Finland kan inte försörja sin topplast utan betydande import, vi är kroniskt beroende av elhandel med omvärlden. En växande andel av väderberoende kraftkällor – primärt vind – leder till nya effektflöden och därmed ett helt nytt elsystem. Men vädret är inte alltid på vår sida. Miljöomställning ställer oerhörda tekniska krav, men i stället för en bred meny av lösningar krymper både Finlands och Sveriges förmågor att hantera fel och garantera driftsäkerheten. Elbehovet och -beroendet växer i takt med en elektrifiering av fordonsflottan och övriga samhällsfunktioner, i synnerhet en markant ökad förbrukning från stålindustrin som siktar på fossilfri produktion via vätgasteknik. Kan vårt framtida elsystem utstå en kaskadeffekt av olyckliga omständigheter – och ett ständigt fördröjt Olkiluoto 3?

Historiska väderdata visar att norra Europa kan råka in i två till fyra veckors perioder av extrem kyla och svag vind. Batterier må erbjuda stöd i några timmar. Vi kan inte utgå från att import står till buds då vi har det tufft. Genom orimliga, ideologiskt färgade antaganden bakbinds det sårbara elsystemet. Investeringar i elproduktion och -nät har ledtider som sträcker sig över årtionden. Eldriften kan inte diskuteras momentant: man måste hantera förändringar, ansträngda situationer och haverier under årets alla timmar. Vi har stundvis landat i skyhöga elpristoppar. Alla signaler måste tas på allvar så att negativa trender bryts i förebyggande syfte – för att undvika panikartade åtgärder.

I åratal har vi sett en gradvis återreglering av kraftmarknaden. Även om marknaden varit nominellt liberaliserad har den aldrig varit fri, snarare föremål för selektiva subventioner och punktbeskattning. Ju mindre marknadsmässigt elsystemet blir, ju mer statsinblandning, desto saftigare tenderar notan att bli. Samtidigt förutsätter de politiska målen om en fossilfri ekonomi planerbar baslast: storskalig vatten- och kärnkraft som tryggar försörjnings- och driftsäkerheten. Teknikneutrala, långsiktiga stöd behövs som incitament för investeringar.

Just nu finns ingen omedelbar risk för att det välintegrerade, relativt robusta nordiska elsystemet ska klappa ihop. Frågan lyder snarare: kan vi upprätthålla en säker, hållbar och prisvärd elförsörjning också med sikte på 2050, eller vaknar vi en dag upp som en arktisk bananrepublik? Här spelar energipolitiken en central roll. Det är dags att kasta alla ideologiska skygglappar på brasan. Ett elmen också väderberoende samhälle kräver allt bredare marginaler och fler verktyg – inte färre.