Omorganisera polisens arbete till förmån för försvunna barn

BARN Riksdagsledamoten och medicine doktorn Mia Laiho skrev i HBL en debattartikel (23.1) om försvunna barn som lösdrivare i sitt eget land och tre dagar senare skrev jag en stödjande insändare (HBL Debatt 26.1).

Nu en månad senare har jag inte sett skymten av en enda kommentar till Laihos artikel i HBL, inte heller de berörda ministrarna – familjeoch omsorgsminister Krista Kiuru och inrikesminister Maria Ohisalo – till vilka hon hade lämnat in skriftliga spörsmål – har sett sig behöva kommentera i medierna. Om de kontaktat Laiho direkt vet jag inte, men då saken genom Laihos artikel blivit offentlig borde ministrarna på något sätt ha kommenterat saken i medierna.

Det är verkligen sorgligt att se hur så många inlägg om viktiga samhällsfrågor på HBL:s debattsida oftast blir helt utan respons. Många renommerade sakkunniga skriver ofta om barn, unga och mänskliga rättigheter i HBL. Nu då drygt 4000 av cirka 19000 utanför hemmet utplacerade barn fråntas sina mänskliga rättigheter tiger de. Varför? För vad är det annat då våra myndigheter inte ens bryr sig om att söka efter denna massa av barn på rymmen? Borde inte humanister och socialt medvetna människor reagera då de läser om dessa barn, som av sina föräldrar och samhället lämnats vind för våg?

Märkligt är också att offentliga inlägg av riksdagsledamöter går så här spårlöst förbi. Ligger det inte också i myndigheternas intresse att höra av sig i debatten, eftersom Laiho i sitt inlägg ju faktiskt indirekt anklagar polisen och socialtjänsten för att de inte ”aktivt letar efter dessa minderåriga, utan man tar dem i förvar om man råkar stöta på dessa”.

En morgon för någon vecka sedan kom jag av en händelse mitt in i ett program i Yle Vega, där representanter för socialtjänsten och Social- och hälsovårdsministeriet diskuterade ungdomsbrottsligheten mot bakgrunden av det fruktansvärda dådet i Forsby där tre minderåriga pojkar efter en hårresande tortyr, som pågick i flera timmar, dödade en jämnårig ”kamrat”, som bodde på ett barnhem och under flera år hade varit utsatt för mobbning. Då jag inte hört programmet från början vet jag inte vem som talade, men plötsligt hörde jag någon säga: ”Det hör inte till polisens uppgifter att söka efter försvunna barn!”

Aldrig i livet har jag hört något så enfaldigt om polisen. Om en förälder eller barnavårdsmyndigheterna anmäler till polisen att en minderårig försvunnit är det nog bara för polisen att börja söka. Vem annars skulle göra det?

Jag läste också någonstans att polisen tagit betalt då socialtjänsten utnyttjar polisens tjänster, men att en lag nu satt stopp för detta idiotis

Om en förälder eller barnavårdsmyndigheterna anmäler till polisen att en minderårig försvunnit är det nog bara för polisen att börja söka. Vem annars skulle göra det?

ka arrangemang. Slika byråkratiska krumelurer borde aldrig ha tagits i bruk. En helt annan sak är sedan polisens resursbrist. Dess knappa resurser har ju i åratal varit på tapeten varför det är fullt möjligt att polisens möjligheter att söka försvunna barn varit begränsade – hittills. Och här kommer vi till pudelns kärna?

I vårt land förekommer det så mycket slöseri med statliga medel och listan på mindre viktiga projekt, som tillsammans slukar miljarder, är lång. Samtidigt offrar man på olika sätt barnen – det allra dyrbaraste Finland har. I mitt inlägg (HBL 26.1) föreslog jag åtgärder som polisen genast borde vidta tills man får till stånd en tilläggsbudget och ändring av polisförordningen i riksdagen: Omorganisera i brådskande ordning polisens arbete. Prioritera barnen framför mindre viktiga uppgifter och skapa preliminärt en specialstyrka med uppgiften att aktivt söka efter försvunna barn.

Därefter måste riksdagen se till att resurser för detta ändamål kommer in i en tillläggsbudget för detta år och därefter i ett moment i budgeten för 2022, så att det av mig föreslagna tillfälliga arrangemanget kan bli bestående. Det finns helt enkelt inga viktigare uppgifter för polisen än att leta efter förrymda barn!