Våga lita på att det bär och ge oss pengar
Jag står och blundar. Vågar jag? Finns det någon som fångar upp mig? Kanske mest genant att inte våga, tänker jag, och fäller mig bakåt. Någon tiondels sekund hinner jag börja spänna mig, men så känner jag armarna som fångar upp mig och skrattar till.
Jag deltog i en ledarskapsövning på en kurs. Tanken var att fysiskt visa det som förmiddagen handlat om, nämligen att våga lita på att det man själv varit med om att bygga upp faktiskt bär när det gäller. Turvis skulle vi slänga oss bakåt och lita på att kompisarna bakom skulle fånga upp oss. Och det fungerade. Inte en enda av oss föll till marken. Inte ens den fysiskt största i gruppen, tvärtom fick tvåmeterskillen överlägset flest kramar på köpet.
Jag tänker på övningen när jag igen läser om betydelsen av föreningarna och tredje sektorn. Sedan coronapandemin började har detta lyfts fram otaliga gånger. Det tredje sektorn bidrar med i samhället är av stor betydelse. Föreningar skapar förutsättningar för människor att engagera sig, bygger demokrati och tillit i samhället och erbjuder möjligheter till gemenskap. Förutom allt det praktiska som föreningar tar hand om där övriga sektorer i samhället inte räcker till.
Men efter ett år av begränsningar och utmaningar att driva föreningsverksamhet är det många föreningar som har det svårt. Tidpunkten för när verksamhet som nu helt eller delvis har paus kan köra i gång igen har åter flyttats framåt. Aktiva börjar tröttna på att försöka ställa om, och ses på ännu ett distansmöte. Under en vecka frågar två föreningar med årsmöte på kommande om jag kan ställa upp i styrelsen. Flera möten framför skärm känns minst sagt lite krävande just nu, men jag litar på att det bär: så snart det går kommer fysiska föreningsmöten kring ett kaffebord med gemensamt planerande igen att kännas meningsfulla.
Räkningar fortsätter komma till föreningarna, även om verksamheten ligger nere eller ändrat form. En del brukar täcka sina kostnader med intäkter från den egna verksamheten, men den verksamheten kanske inte har gått att ordna på ett helt år. Också framöver ser det osäkert ut. Föreningar söker bidrag från staten, kommunen, fonder och stiftelser, och också privata bidrag av medlemmar, aktiva och personer som kan tänkas stöda syftet. Alla dessa behövs nu, även om verksamheten kanske inte just nu är på nivån den tidigare varit.
Och jag tänker på övningen att falla bakåt. För föreningar och aktiva kan det kännas som om inget bär. Men nu är det upp till oss alla. Vill vi ha denna mångfald av också aktörer inom tredje sektorn som bidrar till samhället så gäller det att stöda också nu. Det är dags att lita på föreningarna och ha tillit till att de i sin tur fångar upp och bär så fort det går. Nu måste vi genom att ge bidrag och engagemang samtidigt både säga och visa: vi ser att ni har det svårt, men fortsätt, ni behövs. Både nu under och speciellt efter denna coronatunga tid.
"Efter ett år av begränsningar och utmaningar att driva föreningsverksamhet är det många föreningar som har det svårt." MARI PENNANEN är verksamhetsledare för Förbundsarenan.