Mobbning har rötterna i barndomen

MOBBNING Jag tänker att mobbning, som så mycket annat här i livet, har sina rötter i barndom och uppväxt. Både vad gäller mobbaren och den mobbade. Båda parter är vana från tidigt att vistas i en miljö där någon är dum, avig, elak ... mobbande ... mot någon annan ... de andra i familjen. Och att ingen gör något för att stoppa det.

De människor jag träffat i terapi som berättat om sin hemska skoltid har inte haft föräldrar de kunnat lita på och har därför valt att inte berätta om helvetet i eller till och från skolan. När jag frågat varför har svaret varit: ”de skulle inte ha brytt sig”, ”jag skulle ha blivit utskälld och ännu mer förklarad för att vara för dum eller klen”, ”det skulle ha kommit fram till mobbarna och gjort saken än värre”.

De här upplevelserna skulle kunna sammanfattas med att det saknats tillit till de egna föräldrarna. En tillit du behöver känna för att rätt och tydligt kunna försvara dig om någon försöker trycka ner dig. Det här låter kanske som om jag förflyttar fokus från mobbaren och skolan till den mobbade själv och således mobbar vederbörande. Det är inte min mening. Jag försöker berätta vad jag hört från den mobbade om att den saknat den kraft hemifrån som behövs för att slåss.

Det ligger således på föräldrarna att se till att de och barnet kan tala med varandra om allt i livet. Såväl glädjeämnen som svårigheter och elände. Svårare än så är det inte.

Den som lärt sig att den inte bara får, utan ska försvara sig vid minsta dumhet blir aldrig fast i något mobbningshelvete.

Adopterande föräldrar går igenom flera olika samtal med psykolog för att kunna bedömas som lämpliga till adoptionen. Biologiska föräldrar går inte igenom någonting om inte mödravården upptäcker något ruttet i kommunikationen hos föräldrarna.