Postum Golden Globe till Chadwick Boseman
Avlidne Chadwick Boseman prisades postumt under Golden Globe-galan natten till måndagen. – Vi måste ta alla tillfällen i akt att fira de vi älskar, så jag tackar för att jag får möjligheten att göra det, sade hans änka Simone Ledward i tacktalet.
Chadwick Boseman, som avled i cancer i fjol, vann priset för bästa manliga huvudroll i ett drama för sin insats i Ma Rainey’s black bottom.
Årets Golden Globe-gala genomfördes för första gången virtuellt, med värdarna Amy Poehler och Tina Fey på varsin scen i Los Angeles respektive New York. På plats i Los Angeles och New York var den vanligtvis stjärnspäckade publiken ersatt av en liten skara vårdarbetare.
Inför galan hade trots allt röda mattan rullats ut vid Beverly Hilton Hotel i Los Angeles, men i stället för vimmel blev stjärnor intervjuade via en storbildsskärm.
Och vad gäller modet på de medverkande så var det minst sagt av skiftande karaktär.
Många av alla de som medverkade via länk hade klätt upp sig till tänderna, medan vissa hade en mer avslappnad stil. Jason Sudekis höll exempelvis sitt, något virriga, tacktal för utmärkelsen bästa skådespelare i en komedi-tv-serie (Ted Lasso) iklädd en luvtröja, medan Jodie Foster satt i pyjamas med hunden i knät när hon tackade för utmärkelsen bästa kvinnliga biroll i ett drama (The Mauritanian).
Några favorittippade som fick flera priser under natten förutom den animerade filmen Själen, var tv-serierna Schitt's creek och The crown.
Till bästa dramafilm utsågs Nomadland, vars regissör Chloé Zhao även prisades i regiklassen. Det är endast andra gången en kvinna får det priset – senast var 1984 när Barbra Streisand fick det för Yentl. Nomadland planeras ha biopremiär i Finland den 26 mars.
Inledande teknikstrul
Galan inleddes med teknikstrul – både regisserat och på riktigt.
Daniel Kaluuya, som prisades för bästa manliga biroll för sin insats i Judas and the black Messiah, fick närapå inte hålla något tacktal då ljudet inledningsvis inte fungerade för honom.
– Det kommer inte att märkas att vi inte är på samma ställe, sade Amy Poehler från scenen i Los Angeles.
Samtidigt sträckte Tina Fey ut en ovanligt lång och ”kapad” arm från New York för att röra vid henne.
På plats i Los Angeles och New York var den vanligtvis stjärnspäckade publiken ersatt av en liten skara vårdarbetare och de flesta nominerade medverkar på distans.
– Tack för det viktiga arbete som ni gör, vi är speciellt tacksamma över att kändisarna får stanna hemma i trygghet i kväll, sade Fey till publiken i lokalen.
Kritik mot arrangören
Värdparet passade också på att skämta om den kritik som riktats mot pressorganisationen Hollywood Foreign Press Association (HFPA) för bristen på mångfald. Liksom flera av prisutdelarna.
– HFPA består av omkring nittio icke-svarta-journalister. Vi säger omkring nittio för en del av dem kan till och med vara spöken, sade Fey.
Flera tacktal innehöll även pikar och politiska utspel.
– Jag var tvungen att simma ut från en sjunkande bil. Jag tror ändå att jag föredrar att göra det framför att vara i samma rum som (expresident Trumps tidigare advokat) Rudy Guiliani, sade Rosamund Pike i sitt tacktal och syftade på att det var just vad Maria Bakalova, nominerad i samma kategori, gjorde i i filmen Borat subsequent moviefilm.
Borat-filmen vann i kategorin bästa komedi och Sasha Baron Cohen utsågs till bästa skådespelare för sin insats.
– Jag vill tacka min medspelare, en rå ny talang som kom från ingenstans. Jag talar så klart om Rudy Guiliani, sade Sasha Baron Cohen i ett av sina tacktal.
Som bästa tv-serie i dramakategorin utsågs The crown och prinsparet Charles och Diana (Josh O'Connor och Emma Corrin) liksom premiärministern Margaret Thatcher (Gillian Anderson) utsågs till bästa skådespelare, skådespelerska respektive kvinnliga biroll i samma kategori.
Storvinnaren under Emmygalan, Schitt's creek, tog också hem flera tunga priser – bästa komediserie och så tilldelades Catherine O'Hara utmärkelsen för bästa skådespelerska i en komedi-tv-serie. Schitt's creek kommer att börja visas i Sub och på mtv.fi den 17 mars, och finns redan nu på C More. The crown finns på Netflix.
DRAMA
Adú
Netflix, 119 min. F13 Regi: Salvador Calvo. Manus: Alejandro Hernández. I rollerna: Luis Tosar, Álvaro Cervantes, Anna Castillo, Moustapha Oumarou, Zayiddiya Dissou.
Den som söker hen finner, det vill säga filmer som kulturellt sett inte landar i den angloamerikanska mittfåran. Det är fallet med Salvador Calvos Adú, ett drama som synar det allt annat än oproblematiska förhållandet mellan Afrika och Europa i sömmarna.
Talande är att filmens öppningssekvens är förlagd till den spanska exklaven Melilla där gränsvakterna försöker hålla de afrikanska migranterna stången.
Det är lättare sagt än gjort, taggtrådsstängslen till trots, och sedan går det som det går; en kongolesisk migrant får sätta livet till i tumultet.
Därefter går turen till ett naturreservat i Kamerun och spanjoren Gonzalo (Luis Tosar), elefanternas bästa vän. Men vad hjälper det när tjuvskyttarna än en gång drar det längsta strået och de afrikanska kollegorna inte verkar fullt lika entusiastiska när det gäller att sätta dit tjuvjägarna.
I samma trakt finns också Adú (Moustapha Oumarou), sex bast, som tillsammans med storasyster Alika (Zayiddiya Dissou) blir vittne till ett illdåd riktat mot elefantpopulationen.
Inte bra, för samma kväll knackar tjuvskyttarna på dörren därhemma. Och där syskonens mamma misshandlas, av allt att döma till döds, lyckas Adu och hans syster med nöd och näppe fly fältet.
Vit man vet bäst
Dramatiskt är Adú en triptyk, en treklöver som förvisso inte saknar skärningspunkter. Och som så ofta i den här typen av film är alla delar inte likvärdiga, lika starka och engagerande.
Den kanske svagaste byggklossen är den med Mateo (Álvaro Cervantes), den spanske gränsvakten som bidrar till en migrants död och nu dras med skuldkänslor. Inte nog med det: snart väntar en rättsprocess där ord står mot ord, kåranda mot rättvisa.
Något grumlig känns också historien om Gonzalo, viltvårdaren. Gärna köper man det här med europeisk buffel, den vita mannen som utan att ta hänsyn till lokala omständigheter förklarar krig mot allting och alla.
Men lite grann spretigt blir det när han får besök av sin nu vuxna dotter (Anna Castillo), en bångstyrig pundare som gör att filmen plötsligt framstår som ett veritabelt far- och dotterdrama, inte riktigt vad man tänkt sig.
Hjärtskärande umbäranden
Nej, det som man i första hand tar med sig är berättelsen om Adú och hans syster, som efter att ha flytt hals över huvud sätter kurs på Europa, det utlovade paradiset.
Det bäddar för en odyssé som heter duga, ett djupt mänskligt drama som låter bli att reducera de afrikanska migranterna till blott siffror i statistiken.
Under resans gång stöter vi på fulingar av alla de slag, många av dem med en sexuell agenda. Då har vi inte sagt ett ord om korrumperade myndigheter och mindre nogräknade människosmugglare (i filmens mest dramatiska sekvens agerar bror och syster smygpassagerare, luftburna sådana).
Hur som helst berättar Salvador Calvo utan vaselin på linsen, väl medveten om att verkligheten snarare är mera grå än svart och vit. Men visst slår det, filmens hjärta.