Skrivandet och fiktionen kan vara skillnaden mellan liv och död
Författaren Agota Kristofs livsöde är som taget ur en bok. Född 1935 i Ungern präglades hennes barndom av andra världskriget och ungdomen av Sovjetunionens ockupation. När Ungernrevolten slogs ner 1956 flydde Kristof landet tillsammans med sin man och deras nyfödda dotter. De bosatte sig i Schweiz, där Kristof fick arbete på en fabrik. Hon vantrivdes med arbetet och exiltillvaron. Det nya landets språk var för Kristof främmande men efter trettio år var det ändå på franska och inte ungerska som Kristof 1986 slog igenom som författare.
I debutromanen Den stora skrivboken, liksom i de böcker som sedan följer, använder sig Kristof av skeenden som går att känna igen från hennes eget liv. Hon återanvänder fabriker och känslan av utanförskap, hon kontrasterar arketyper som den onda kvinnan och den oskuldsfulla emot varandra, och hon tematiserar separation, förmågan att älska och lögner. Men trots att komponenter upprepas byter de ständigt form, både mellan verken och inom dem. Man börjar undra hur mycket som egentligen är påhittat. Fiktionen är en föreställning där ett nytt perspektiv kan ställa helheten på ända.
Kristofs böcker kännetecknas av att de är korta, liksom hennes stil är koncis och saklig, på gränsen till rå. En förklaring till stilen går att finna i självbiografin Analfabeten, där hon beskriver det franska språket som en fiende som äter upp hennes modersmål. Hon ser alltså inte bara tyskan och ryskan, som tvingades på henne i ungdomen, som fiendespråk. Det verkar inte vara kärleken till språket, utan kärleken till skrivandet, som föder litteraturen.
I själva verket är skrivandet en livlina för flera personer i Kristofs fiktion. I romanen I går berättar huvudpersonen för sin älskade att han skriver på det nya landets språk. Hon frågar: ”Det är svårt nog att skriva på sitt modersmål. Så varför på ett annat språk?” Han svarar ”Jag försöker, det är allt. Om det fungerar eller inte kan kvitta.” Att skriva på ett fiendespråk är alltså inte uttalat en revolt, utan snarare ett försök. På modersmålet skriver huvudpersonen kärleksdikter. Man kan anta att modersmålets skrivande är reserverat för de stora känslorna.
I går tar avstamp i en dröm och huvudpersonens älskade är misstänkt likt ett ouppnåeligt ideal. Kvinnan sätter sig ändå snart på samma buss som huvudpersonen och de börjar umgås. Samtidigt är realiteten att omgivande karaktärer, som i likhet med berättaren befinner sig i landsflykt, blir så förtvivlade att de tar sina liv. Liksom skrivandet är en livlina är ljugandet, alltså berättandet, det. På ett alldeles makalöst sätt är Kristofs författarskap ett prov på hur skrivandet och fiktionen kan vara skillnaden mellan liv och död.
Podcasten Samtal med vänner kan höras på HBL.fi, liksom på Soundcloud, Itunes och Acast.
”På ett alldeles makalöst sätt är Agota Kristofs författarskap ett prov på hur skrivandet och fiktionen kan vara skillnaden mellan liv och död”, skriver litteraturpoddarna Hanna Ylöstalo och Kaneli Johansson.
HANNA YLÖSTALO & KANELI JOHANSSON