Digital teater här för att stanna
Martina Roos och Irina von Martens ses här i Duvteaterns och Svenska Teaterns föreställning I det stora landskapet som Yle spelat in och gjort tillgänglig på Arenan. Under det senaste året har det blivit uppenbart att strömmad teater kan betyda olika saker: filmade föreställningar, uppsättningar som påminner om dataspel, virtuella pjäser med olika dramaturgi och upplägg.
Året har bjudit på lyckade strömmade teaterföreställningar som Manning är fri, men också på besvikelser. Digital teater kräver ett eget tänkesätt och dessutom är det är lättare att klicka sig bort från en föreställning än att ta sin rock och gå, skriver Barbro Enckell-Grimm.
I början kändes teater på skärm som en självmotsägelse. Teaterupplevelsen består av så många olika element, från biljettköp till att vika tid och plats för upplevelsen, att vara delaktig med det som händer på scenen och i salongen samtidigt som jag skärmar av mig från yttervärldens andra, störande element och bruset i mitt inre.
Sedan har det bara varit att ta skeden i vacker hand. Så småningom har det blivit uppenbart att digital teater kan vara otroligt många olika saker: filmade föreställningar som skett för publik i en salong, uppsättningar som påminner om dataspel, virtuella pjäser med olika dramaturgi och upplägg.
Omställningen har skett snabbt också på teaterfältet, inte bara för publiken. En del föreställningar har lyckats bättre, andra passar inte i det digitala formatet. Mycket beror på infallsvinkel, koncept, regi och dramaturgi.
Hangö Teaterträff som förra året bestod av ett tiotal föreställningar var en mäktig och uppiggande upplevelse. På kort tid stampade arbetsgruppen fram en imponerande mångfald pjäser, alla olika – Norppa live av Teater 90° där publiken fick följa en skådespelarensemble under festivalen i realtid i 20 timmar, telefonsamtal om teaterminnen och olika dataspelsinfluerade föreställningar. Teaterträffen lät konceptet vara inkörsporten och slängde in flera nävar impulser.
Miljön passade innehållet
Manning är fri var en annan lyckad strömmad iscensättning (eller ilässättning) där resultatet visar på en väloljad samverkan mellan dramatikern Anders Budde Christensen, dramaturgen Åste Marie Bjerke och skådespelaren Ole Øwre. Föreställningen var laddad och miljön med kablar och skärmar passade innehållet (frihet och fängsel, läckor, gränslöshet och utsatthet) liksom den respektfulla kameraföringen.
Som teaterupplevelser var de här inbjudande och inkluderande. Det lätta greppet är antagligen en illusion – det mesta som ser lätt ut är extremt välplanerat och inövat.
Improvisation utan delaktighet
Joakim Groths improvisationsföreställning på Teater Mars, Det var en gång – Tusen och en berättelse var däremot en besvikelse. Då föreställningen var Mars första strömning får man väl vara beredd på att vara överseende och det kunde jag vara när det kom till utförandet som var lite ojämnt, men regissören Groth borde ha haft ett mer inbjudande grepp. Det var ju improvisation men publiken fick inte över huvud taget delta (det kom en fråga i chatten under den föreställning jag såg på, men inte ens den fick ett svar). Viirus Familjen Bra var en annan besvikelse.
Att ha en strömmad föreställning av en pjäs helt renons på spänning och konflikt kan man säga att blir en illustration av den tes man vill driva, ett platt format kräver ett platt innehåll. För mig höll det på att bli för mycket och det var mer karaktärsstyrka än intresse som gjorde att jag hörde till den hälft av publiken som stannade kvar till slutet.
Det är lättare att klicka sig bort från en föreställning än att ta sin rock och gå i pausen. Jag minns när jag såg Familjen Bra som Teater Viirus gästspel på Nickenscenen på Svenska Teatern 1988 före en annandagsbjudning. Här var spänningen inbakad: Se en pjäs om hur man förnekar konflikter innan du ska möta ”tjocka släkten” mitt under julhelgen. Det var en varm upplevelse, inte den alienerande känsla av vilsenhet jag kände en fredagskväll i november.
Här för att stanna
I efterhand har man kunnat se Yles filminspelning av I det stora landskapet (spelad på Svenska Teaterns stora scen). Eftersom inspelningen är gjord före coronarestriktionerna är publiken närvarande och syns ibland i bild. Man ser att kommunikationen sker mellan skådespelarna och mellan scen och publik – inte med kameraögat som i Manning är fri. Eftersom pjäsen har en tydlig dramatisk kurva och bygger på ett sagokoncept fungerar den ändå rätt bra digitalt.
Som publik ska man vara fördomsfri – i synnerhet om man är kritiker – men det digitala formatet kräver ett eget sätt att tänka och planera, ett fokus och en tydlighet. Trots att det digitala är tillgängligt förutsätter det professionalitet för att övertyga.
Oberoende av hur det går med restriktionerna hoppas jag att teatrarna kan ta tillvara det digitala formatets fördelar. Liksom allt som flyttats till att ske på distans har digital teater sannolikt kommit för att stanna. Det är en teaterform som är tillgänglig och gränslös. Visst finns det något lockande i tanken att kunna ta del av teater från olika håll av världen utan att behöva resa.