Paragrafrytteri tyder på trötthet

De senaste dagarna har oklarheter och konflikter avslöjats kring tolkningen av lagar och paragrafer. Det är oroväckande och ett tecken på att krafterna tryter.

Detta har hänt den senaste tiden: – Social- och hälsovårdsministeriet och Regionförvaltningsverket i Södra Finland tolkar paragraferna i smittskyddslagen om gym och andra idrottslokaler olika.

– Regeringen utlyser tillsammans med presidenten undantagsförhållanden, tar inte i bruk beredskapslagen utom två paragrafer – men utan att man har gett riksdagen den förordning om beredskapslagen som krävs.

– Frågan om att lagstifta om testningstvång vid gränserna har stötts och blötts sedan i höstas. Nu har det visat sig att testningen vid gränserna kan införas av regionförvaltningsverken om Social- och hälsovårdsministeriet ger ett sådant direktiv. Det har nu skett.

– Riksdagens högsta ledning klagar på att regeringen pressar riksdagen att snabba på behandlingen av lagen som gör det möjligt att stänga restaurangerna.

Vi bevittnar alltså en hel del oklarheter och snubblande kring lagstiftningen, hur den ska införas, hur den ska tolkas och hur den ska förverkligas i praktiken.

Bakom de här och eventuellt andra liknande problem finns det faktum att vi – igen – har en riktigt allvarlig situation i fråga om coronaepidemin i Finland.

Det beror framför allt på den brittiska virusvarianten, som smittar betydligt lättare än det ursprungliga viruset och som nu orsakar stora problem på det vi måste hoppas är målrakan i fråga om epidemin i vårt land.

Vi måste komma ihåg att Finland har klarat sig väldigt bra hittills. I internationell jämförelse har vi haft få sjuka och få döda. Nu gäller det att fortsätta på samma sätt och därför gör regeringen nu sitt yttersta för att minimera kontakterna mellan människor, minska antalet smittade och se till att sjukvårdens kapacitet räcker till.

Det är positivt att beredskapslagen än så länge inte börjar användas, eftersom den ger stora möjligheter att begränsa våra grundläggande rättigheter och friheter.

De två paragrafer som statsminister Sanna Marin (SDP) nämnde på presskonferensen i måndags handlar om att regeringen centralt sköter förvaltningens kommunikation, och att det är regeringen som avgör tvister mellan olika förvaltningsområden.

Men paragraferna kan inte börja användas ens delvis utan att riksdagen godkänner en förordning om det. Handlar det om en kommunikationsmiss inom regeringen? Eller om att statsministern försökte förklara saken på ett begripligt sätt?

Enligt justitiekanslern förbereder regeringen att börja använda de två paragraferna, och då går förordningen till riksdagen, som fattar det avgörande beslutet.

Strängt taget var det tydligen inte heller nödvändigt att regeringen och presidenten utlyste undantagsförhållanden för att använda grundlagens paragraf 23, som alltså gör det möjligt att stänga restauranger. Man ville ändå göra det för att understryka att tröskeln för att begränsa friheter är, och ska vara, hög.

Justitiekansler Tuomas Pöysti konstaterade i Yles A-studio i måndags att vår krislagstiftning är tungrodd och klumpig att genomföra och använda. Lagstiftningen har inte heller skrivits med tanke på en pandemi. Det är en orsak till snubblandet. En annan orsak är att vår statsförvaltning redan sedan åratal har konstaterats vara indelad i olika fack, som inte kommunicerar med varandra, och med höga gränser mellan sig.

Dessutom är vi alla trötta och utleda. Det är mänskligt att tröttheten också finns bland beslutsfattarna och inom förvaltningen. Snubblandet kan delvis sättas på det kontot.

Men de här konflikterna och oklarheterna är inte bra och inte det vi nu behöver. Det tär på det som är en av styrkorna i vårt land – förtroendet.

Ända sedan hybridstrategin i sin första version infördes då en stor del av beslutsfattandet överfördes på regionerna har det varit svårt för vanliga människor att greppa vilka restriktioner och rekommendationer som gäller. Ändå är det naturligtvis klokt att anpassa restriktionerna till varje regions smittläge.

Men det går inte att komma ifrån att det är viktigt att vi medborgare är på kartan – både för att vi ska kunna följa restriktionerna och för legitimitetens skull.

För tillfället gör regeringen det inte lätt för oss.