Vi behöver prata om Sverige

Jag tror inte på den här maskbiten, sade stockholmaren i radionyheterna. Jag satt och fnissade en lång stund. Det finns så många besvärliga bitar. Kunskapsbiten, den är ju lite jobbig. Ansvarsbiten. För att inte tala om tänka på andra i stället för sig själv-biten.

Vi lyssnade så nära Sverige som vi just nu kan komma, på en ö i Vasa skärgård. På söndag morgon såg vi Umeåfärjan åka förbi. I kaféet på sjunde däck, innanför immiga fönster, där skulle vi ha suttit om allt varit som vanligt. Kollat isläget, försökt få syn på vår ö och dess linjefyr, med full takbox, autosvar på eposten och liftbyglar i sikte.

Inte i år. Pandemin gör att vi byter perspektiv.

Veckan innan pratade jag med min kompis och kollega Jonas från Göteborg. Du som har bott så länge i både Sverige och Finland, varför har det blivit så olika? frågade han. Vi hade varit inne på dödstal och incidens och krisledning. Jag försökte säga att man inte skall överdriva skillnaderna mellan Sverige och Finland, att de svenska rekommendationerna länge har varit ungefär lika restriktiva som i Finland. Det visade sig att pedagogen Jonas inte bara menade corona, utan samhällsutveckling i stort, särskilt utbildning.

När det gäller skola gick Finland och Sverige skilda vägar på nittiotalet, när svenskarna gick in för fullskalig, men offentligt finansierad valfrihet. Förändringen drevs igenom av Socialdemokraterna, i brett politiskt samförstånd. Beslutet om det fria skolvalet innebar inte ett intentionellt avsteg från tanken på en skola för alla. Avsikten var att öka mångfald med bibehållen rättvisa, där en fiffigt uttänkt finansieringsmodell skulle säkerställa att individuella val inte skulle få negativa kollektiva konsekvenser när svenska familjer bytte roll från samhällsmedborgare till kunder. Det gick så där.

Det är lätt att förhärliga sin oanvända takbox, skrocka förnumstigt åt andras obetänksamhet och skriva svepande om nationella skillnader. Särskilt när man tycker lite synd om sig själv. Men även med viss självkritik är det kanske så att svaret på Jonas fråga handlar om en större berättelse som rymmer skolval, ansiktsmasker och tomma takboxar. Och mycket annat.

Det finns en långvarig svensk glidning från politiska och i grunden demokratiska fördelningsbeslut mot individualiserade och i grunden modellbaserade fördelningsbeslut. Det är en rörelse som i något skede har påverkat grundberättelsen om det svenska samhället. Och långsiktigt är det berättelser som förändrar världen, som Richard Powers skriver i sin fina miljökritiska roman the Overstory. Det verkar finnas ett nytt Sverige, och det ser inte ut som Finland.

På en marknad är det bra om man försöker maximera sin egen nytta. Göra som det verkar bli bäst för en själv. Jag tänker mig att vardagssolidaritet, särskilt när det är oklart om den har någon annan effekt än sitt signalvärde, är svårare att förverkliga i ett samhälle där kollektiv nytta skall skapas via algoritmkontrollerade konsekvenser av individuella val än i ett samhälle där gemensamma lösningar fortsatt är uttalade och centrala delar av samhällsvardagen. Men ärligt talat, Jonas: jag vet inte säkert. Vi behöver prata om Sverige.

"Det verkar finnas ett nytt Sverige, och det ser inte ut som Finland."

FRITJOF SAHLSTRÖM är dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.