Vimsig primadonna och hysteriskt lidande hjältinna
Soile Isokoski glöder i Ariadne auf Naxos, avskedsrollen i Wien. Christian Thielemanns inspirerande och snärtiga grepp skapar en sällsam intimitet mellan scen och orkester som höjer inspelningen till en av de bästa.
OPERA Richard Strauss-Hugo von Hofmannsthal: Ariadne på Naxos.
Dirigent Christian Thielemann. Soile Isokoski, Johan Botha, Daniela Fally och Sophie Koch. Live på Wiens statsopera 2014. (ORFEO C996202)
Den nyligen släppta inspelningen av Ariadne på Naxos är ett minne från år 2014, då Soile Isokoski sjöng detta verk och marskalkinnan i Rosenkavaljeren på Wiens statsopera. Med de rollerna drog hon sig diskret tillbaka från operascenerna men fortsatte som liedsångare, konsertsolist och lärare.
Isokoski hann sjunga 16 roller i Wien, där hennes musikalitet, charm och drömklang dyrkades av publiken. År 2008 beviljades hon titeln Kammarsängerin. Hennes Ariadne dirigerades av maestro Christian Thielemann vars inspirerande och snärtiga grepp skapar en sällsam intimitet mellan scen och orkester som höjer inspelningen till en av de bästa.
Ariadne är ingen lätt opera att sätta upp. Den hör till Richard Strauss och Hugo von Hofmannsthals konstigaste skapelser, ett verk vars första upplaga 1912 bestod av Molières Borgaren som adelsman med scenmusik samt operan Ariadne. Vid premiären stod operavännerna inte ut med pjäsen och teaterpubliken orkade inte med operan, sex timmar in alles.
Efter ett dundergräl insåg kompositören och librettisten slutligen att det var för mycket. Molièrepjäsen ersattes med en tonsatt prolog, där en commedia dell’arte-grupp och en operakompositör grälar om hur underhållningen skall skötas i ett rikemanshus i Wien. Slutligen får de order om att uppföra sina bidrag samtidigt, så att de förnäma gästerna hinner se fyrverkeriet i parken.
Resultatet blir en otrolig röra. I prologen parodierar Isokoski en sjåpig sångerska som blir förtjust i kompositören. Försedd med tillfogade komiska kryddor består själva operan av den grekiska tragedin om Ariadne som Theseus dumpade på ön Naxos.
Strålande sopran
Det härliga är att Isokoski är strålande både som vimsig primadonna och som den hysteriskt lidande övergivna Ariadne. Rösten glöder i arian Es gibt ein Reich och i duetten med Bacchus som far i väg med henne. Hon både spelar och sjunger oerhört mycket bättre än året innan i en smaklös uppsättning i Glyndebourne som visats på tv vid flera tillfällen.
Hela besättningen är utmärkt med sydafrikanen Johan Botha i god form som Bacchus. I kompositörens roll ville Strauss ha en mezzosopran i byxor och Sophie Koch sjunger med välbalanserad stämma och utseendet för sig. Husfavoriten Daniela Fally klarar Zerbinettas stratosfäriska koloratur lekande lätt.
Den som uttryckligen vill höra Soile Isokoski, på höjden eller nära nog höjden av sin karriär, behöver inte tveka, trots att denna utgåva tyvärr saknar libretto. Vill man betala litet till så finns föreställningen också på video. Men om det snarare är operan man är inriktad på blir valet svårare. På internet hittar man närmare 30 inspelningar. Då är det bara att välja favoritdirigent med några legendariska sångare.
Som högintressant kuriositet kan nämnas, att Strauss och Hofmannsthals ”misslyckade” första version från 1912 med utdrag ur Molières pjäs numera också finns på skiva, på Erato under Kent Naganos ledning. Den spelades in 1997 men fick ett något reserverat mottagande.