Ve dessa gudar!
Livet ser ut att leka. Men de rått poetiska texterna på Mickael Vis fotoutställning berättar en allt annat än bekymmerslös historia.
De måste vara gudar. Tanken är på en gång förvirrande och märkligt klargörande; som om en scen plötsligt lysts upp i ett starkt strålkastarljus. För det är den antika mytens amoraliska och autonoma gudar jag kommer att tänka på i Mickael Vis utställning To Dance with the Devil som visas på det konstnärsdrivna galleriet Kosminen i Rödbergen.
Att kalla den lilla familjekretsen i Mickael Vis dokumentära fotografiska berättelse för gudar är inte avsett att upphöja dem. Tvärtom hör dessa trasiga varelser hemma i en våldsam, kriminell och destruktiv värld där droger och våld sätter mycket av dagordningen. Sexualiteten är gränsöverskridande, tabuöverskridande.
Också den grekiska mytologin visar en värld där konventionell moral satts på undantag. Mytens människor och gudar går ständigt över gränser; de förråder, lurar, stjäl och följer utan att tveka varje ny impuls, inte minst de sexuella. Pasiphaë, drottning av Kreta och hustru till kung Minos, grips genom havsguden Poseidons illvilja av ett ohejdbart begär till en vacker vit tjur och låter mästersmeden Daidalos bygga en konstruktion som gör det möjligt för henne att lägra djuret. Frukten av denna förbindelse mellan människa och djur blir en best, Minotauros, en människokropp med tjurhuvud som måste bevekas med årliga människooffer.
Självaste översteguden Zeus gör ständiga överträdelser, han tar bland annat gestalt av en svan för att i denna förklädnad våldta Leda, drottning av Sparta. Men han är också make till sin syster Hera och har begär till sin dotter Atena. Incest är legio bland Olympens gudar.
Enligt somliga källor är jordgudinnan Gaia mor till ett antal mindre gudomar tillsammans med sonen Pontos (Havet); enligt andra källor avlar hon tolv barn med en annan son, Uranos (Himlen). När gudarna ansvarslöst lurar och sviker varandra får människorna ofta stå för konsekvenserna. En som dock dyrt får betala för sitt eget felsteg är kung Oidipus, som ödet driver att ovetande dräpa sin far och gifta sig med sin egen mor. Handlingarna får katastrofala följder för alla; psykoanalytikern Sigmund Freud gav efter honom namn åt sin teori om barnets sexuella begär efter en förälder av det motsatta könet. Ibland kallas dotterns motsvarande bindning för Elektrakomplexet.
Allt annat än bekymmerslöst
Mickael Vis fotoberättelse är som en modern och realistisk omtolkning av uråldriga mytiska mönster. I de tidigaste bilderna ser vi snapshots i färg av en ung kvinna, inte sällan på en badstrand, alltid uppsluppen och glad, ofta topless. Det kan vara sent 1970-tal eller tidigt 80-tal. Livet ser ut att leka. Men texterna på väggarna berättar en allt annat än bekymmerslös historia om en mor som lever runt med en man i Marocko, knarkar, får en son som växer upp och som introduceras till drogerna av mamman.
Berättaren/konstnären skildrar både denna storebror och sitt eget trauma i skuggan av deras historia. Berättelsens andra del handlar om mötet med den själsligt sargade brodern, han som aldrig fick en riktig barndom. Funna fotografier från moderns kvarlåtenskap interfolieras med Mickael Vis egna svartvita bilder, vilka oftast är vagt antydda landskap och atmosfäriska gråskalor.
En melodram av tidlöst slag
Bildsvitens tredje och sista vägg berättar konstnärens egen historia, som barn till en mor som av livet drivits åter till sin egen våldsamme kåkfarare till far, förälskat sig i fadern och med honom avlat sonen. Vaga barndomsminnen av omgivningens drogmissbruk och moderns prostitution står i bjärt kontrast till familjära idyller där barnet leker med fadern/morfadern, medan andra bilder visar en mor insjuknad i aids och snart borta. Hela berättelsen kantas av geografiska markeringar, ständigt nya platser: Meknes, Rabat, Grigny, Choisy-le-Roi, Argenteuil, Mafflier, Rue Jenner i Paris. Dessa platser blir som konkreta ankaren i en berättelse som rör sig fram och tillbaka i tiden.
Om jag varit journalist hade jag krävt mer bevis för att återberätta en historia som denna. Kan den vara sann? Kan inte detta lika gärna vara spår av liv som fyllts med ett helt eller delvis annat innehåll? En privat myt skapad av behov om vilka jag ingenting vet?
Just Freuds tankar kring barn och sexualitet har en uppenbar, nästan övertydlig, plats här. Men jag varken kan eller vill vare sig bekräfta eller ifrågasätta historien. Som utställning och snart en fotobok utspelar sig en melodram av tidlöst slag, en gudasaga om gestalter som jagar över himlen som mörka moln och skuggor, på samma gång väldiga och ömkliga. Mickael Vis fotoberättelse är en stark helhet, rått poetisk i texterna, fragmenterat realistisk i bilderna, och samtidigt en tidlöst brutal historia om överskridande och överskridandets pris. Ve dessa gudar.
Som utställning och snart en fotobok utspelar sig en melodram av tidlöst slag, en gudasaga om gestalter som jagar över himlen som mörka moln och skuggor, på samma gång väldiga och ömkliga.