Kulturarbetare talar om absurda beslut, oro och osynlighet
I snart ett år har coronakrisen satt sin prägel på samhället. HBL har frågat nio av 120 000 finländska kulturarbetare hur de upplevt året som gått.
HBL har frågat nio av 120 000 finländska kulturarbetare hur de upplevt året som gått. Det resulterade i berättelser om uteblivna inkomster, ständig omplanering, apati, nya yrkesgrupper som ser till att regler efterföljs – men också om digitalt utbyte och känslan av att vara lyckligt lottad vid de tillfällen då man får jobba.
– Vi lever i en representativ demokrati men vårt fält saknar representation, säger frilansmusikern Lauri Salokoski.
– Det har tagits många beslut som för mig och för de flesta i branschen varit helt absurda, säger skådespelaren Tom Rejström.
Hur har coronaåret gestaltat sig för just dig? På vilket sätt har situationen påverkat din karriär, ditt arbete och dina utkomstmöjligheter? Hur ser du på framtiden för ditt kulturella eller konstnärliga arbete?
Att konstnärer och kulturarbetare påverkas kraftigt av coronakrisen och de restriktioner den medfört har påtalats i många sammanhang. Ändå är det klart att situationen kan skilja sig åt mycket beroende på vilken typ av kulturell verksamhet man sysslar med och hur ens inkomster uppstår.
I Finland fanns innan coronakrisen närmare 120 000 personer verksamma inom kulturbranschen. HBL har varit i kontakt med nio av dem.
"Tungt i perioder"
Frilansjournalisten och författaren Michaela von Kügelgen fick sin andra roman Nationen i handen samtidigt som samhället stängde ner för första gången för ett år sedan. Det innebar att alla planer hon haft för lanseringen av boken rann ut i sanden.
– Jag hade i flera år planerat att fira min releasefest med en stor sits på Nylands nation. Att jag var tvungen att ställa in den är det jag sörjt mest.
Till festen hade hon beställt 500 halarmärken och 500 reklamkondomer. Hon köpte också 200 exemplar av sin bok från förlaget för att sälja själv. Hon är däremot glad över att hon kunde fira boken med en digital releasefest via Zoom med femtio deltagare.
De författarbesök hon hoppats få göra hos studerande blev heller inte av, med undantag för några i höstas då läget var lugnare.
Som frilansjournalist har hon däremot inte haft färre uppdrag än vanligt under pandemin.
– Även om jag inser att jag är privilegierad jämfört med exempelvis musiker och teaterarbetare har det känts tungt i perioder, och jag hoppas att vi snart kan börja träffas igen. Å andra sidan har jag skrivit ganska mycket och vissa idéer har fötts som en följd av coronan.
Hon nämner de digitala skrivkurser hon ordnat under året. Just nu skriver hon på en skrivhandbok hon planerar att ge ut själv.
"Van med ekonomisk oro"
Filmregissören och manusförfattaren Karin Pennanen berättar att hon våren 2020 hade ett 1-årigt konstnärsstipendium. Även om planen att börja regissera mer fick läggas på is, så var levebrödet tryggat då restriktionerna slog till.
Men att skriva på manus till en planerad långfilm då familjens femåring enligt rekommendationen stannade hemma från dagis var ändå svårt.
"Vi gjorde olika konstprojekt med min femårig, bland annat bildades "Circus Corona", ett slags trash-cirkus med wc-papper som rekvisita. Men det som jag egentligen borde ha gjort; det vill säga skriva min långfilm, gick inte. I stället föddes något annat", berättar Pennanen i ett mejl.
Bland det andra som föddes lyfter Pennanen fram kortfilmen Födelsedagen, som baserar sig på sju år gammalt material som fick nytt liv under pandemin. Födelsedagen går att se på Yle Arenan.
"Jag är van att leva med en konstant ekonomisk oro. Nu har jag finansiering till slutet av juli men efter det står allt öppet igen. Man är mer beroende av understöd och stipendier nu, och det är större konkurrens", skriver Pennanen som också betonar hur beroende hon är av att uppleva andras konst för att få kreativ input.
"Jag har många skådisvänner och situationen för dem är ju helt ohållbar."
"Helt absurda beslut"
Skådespelaren Tom Rejström har upplevt krisen ur olika perspektiv. I egenskap av lektor i skådespelarkonst oroar han sig för hur det ska gå för studenterna och hurdant fält de utexamineras till. Att undervisa i skådespeleri på distans är svårt och dessutom har alla premiärer, inklusive Teaterhögskolans egna, inhiberats sedan december.
– Våra tredje års studerande har inte fått några ordentliga erfarenheter av att spela inför en publik vilket är en stor del av det här yrket.
Tillsammans med skådespelaren Samuel Karlsson leder Rejström Skärgårdsteatern vars turné ställdes in i fjol. Han ingår också i ledningen för Hangö Teaterträff som fick sätta ihop en helt digital festival.
– När coronan var ny och det verkade finnas ett slut för allt det här, kändes det som ett intressant digitalt försök. Men om någon i det här läget skulle be mig göra om det igen skulle jag inte orka, säger Rejström.
Målet i år är en riktig, live teaterfestival där publik och konstnärer kan mötas under trygga förhållanden.
Även om Rejström själv varit sysselsatt kan han vittna om frilansskådespelarnas kärva situation. Snarare än digitala investeringar efterlyser han högre arbetsstipendier till fler konstnärer. Han skräder inte orden i sin kritik av regeringens coronarestriktioner.
– Det har tagits många beslut som för mig och för de flesta i branschen varit helt absurda. Jag tror det kommer att lämna ett djupt sår i vårt skrå för en ganska lång tid framöver.
"Defaitistisk apati"
Illustratören, animatören och regissören Antonia Ringbom skriver i ett mejl att hon haft lyxen att kunna arbeta i sin ateljé i Korpo, och på det sättet haft bättre förutsättningar än till exempel de som jobbar med teater. En hel del projekt har blivit av, till exempel åtta nya musikvideor med barnmusikgruppen Raka bananer och en utställning, Sinnebilder, på Luckan i Helsingfors.
Men många projekt har också justerats, ändrats eller skjutits upp på bestämd eller obestämd tid:
"Bland det värsta nu är den defaitistiska apati som de eviga uppskjutandena ger upphov till. Det är inte bara svårt att planera, man tappar också lusten. Och lusten, ivern och vetskapen om att kultur behövs, att vi behövs, måste vi få tillbaka!" skriver Ringbom.
"Kan inte plötsligt skaffa annat jobb"
Dirigenten Anna-Maria Helsing berättar att det var omskakande att se hur kalendern började tömmas i mars i fjol, utan att ha en aning om framtiden.
– Jag förbereder uppdragen, ända tills de avbokas. Jag kan alltså inte plötsligt skaffa mig något annat jobb, som vissa tycks tro.
I höstas fick hon börja dirigera igen, i och med att många orkestrar ger strömmade konserter: Storbritannien, Sverige, Norge ... Kalenderpusslet har ibland varit svårt, men trots den nya stressande resevardagen med pappersexercis, karantändagar och coronatester känner sig
Helsing lyckligt lottad.
– Jag fyller gärna i alla tänkbara hälsodeklarationer, jag gör nästan vad som helst för att få jobba.
De ständiga förändringarna har lett till att den tid dirigenten ägnar åt programplanering har mångdubblats.
– Jag gillar att tänka ut konsertprogram, men det tar jättemycket tid. Då det kommer bud att tyvärr, vi kan inte göra det där, känns det som att mattan dras under fötterna på en. Sen kanske det kommer nya restriktioner någon vecka innan själva konserten: nu kan vi inte vara 55 personer utan dryga 40, vad ska vi spela nu då?
Från sitt aktiebolag har Anna-Maria Helsing inte lyft lön på ett helt år, men hon är tacksam över att FPA möjliggjorde arbetslöshetsunderstöd för företagare under en tid och att banken erbjöd amorteringsfritt. Med tanke på framtiden diskuteras nu förändringar i kontraktspraxis: huruvida dirigenten kunde få en viss procent av gaget redan vid bokningen då arbetet inleds, i stället för efter själva konserten.
– Två svenska orkestrar har generöst erbjudit mig ersättning för sena avbokningar, men de är de enda.
Bland det värsta nu är den defaitistiska apati som de eviga uppskjutandena ger upphov till. Det är inte bara svårt att planera, man tappar också lusten. Och lusten, ivern och vetskapen om att kultur behövs, att vi behövs, måste vi få tillbaka!”
Antonia Ringbom Illustratör, animatör, regissör
"Gjorde beställningsjobb"
För en del har cororonaåret också inneburit framgångar. Till dem hör Joel Slotte som i januari utsågs till Årets unga konstnär i Finland och belönades med 20 000 euro.
– Som målare och bildkonstnär är mitt jobb ensamt och har inte påverkats alls av epidemin, men några utställningar har blivit inställda eller flyttade framåt och så har det varit en del problem med tidtabellerna, säger han.
Under coronaperioden har Slotte kunnat utnyttja stipendier förutom under de tre sista månaderna 2020.
– Jag sålde några arbeten och gjorde ett par beställningsjobb, så jag klarade mig under den perioden.