B som i bluff

I den digitala tidsåldern är det första april varje dag. Kittlande sensationer ersätter sanning och äkthet.

Isin filmiska essä B som i bluff (1973) gycklade Orson Welles med tittaren: vad är falskt och vad är äkta inom konsten? Dramadokumentären utgör ett elaborerat bländverk som anspelar på Pablo Picassos berömda ord, att konsten är en lögn som för oss närmare sanningen, att en skicklig konstnär förmår övertyga sin publik om att hans lögner vore sanningsenliga.

För att visa på faran med elaborerade, falska videor visade brittiska Channel 4 i fjol en digitalt manipulerad, parodisk version av drottningens jultal, en så kallad deepfake. En studio som belönats med en Oscar för bästa specialeffekter producerade via artificiell intelligens en syntetisk version av regenten, en digital Elizabeth II som torrt kvitterade prins Harrys och makan Meghan Markles beslut att emigrera: ”Få saker sårar en så mycket som när någon säger till dig att de föredrar att umgås med kanadensare” och avrundade med en Tiktok-dans. Skrattet fastnar i halsen. Vi har gått från ångmaskinen till fejksamhället, där förtroendet och därmed både bildningen och kommunikationen hotar kollapsa.

Vad är sanning, vad är lögn? Många deepfakes är så realistiska att de inte går att upptäcka med blotta ögat. Detta framtvingar en evig kapprustning i ett informationskrig mellan viralgranskare som identifierar manipulering och slår hål på falska budskap som i sin tur krängs ut av retstickor, skrupelfria politiker, trollfabriker och oseriösa företag. Tekniken utvecklas i rasande takt. Fjolårets imponerande visuella effekter framstår som taffliga mot dagens alster, en ensam youtuber rustad med en app alstrar snyggare resultat än Hollywoods bästa CGI-studio.

Sofistikerade videosimuleringar är kostnadseffektiva, enkla att producera och allt svårare att avslöja som bluffar. Ännu enklare är det att fabricera en manipulerad kopia av en helt äkta videosnutt och se till att segmentet blir viralt och sprids bredare än alla potentiella dementier. Vilka ord som helst kan läggas i munnen på vem som helst – levande eller död – på ett extremt verklighetstroget sätt. Plötsligt finns inget objektivt att förhålla sig till, allting flyter. Då video, foto och ljud förlorar sitt journalistiska och dokumentära värde grips åskådarna av evigt tvivel. Om vi inte kan tro våra egna ögon och öron löper vi risk att tvivla också på konkreta, äkta bevis och rationalisera bort information som inte passar in i vår världsbild. Detta latenta tvivel är kanske ett större hot än enskilda förfalskningar i sig. Vår mentala motståndskraft nöts ner, de sista barriärerna mellan fakta och känsla pulvriseras. Hela upplysningsidealet kollapsar i en gapflabbande, metafysisk härdsmälta. Det viktiga är inte längre om något är sant, utan om storyn känns sensationell eller kittlande.

Lagar kan aldrig stoppa falsk information. Vi måste lära våra barn – och oss själva – att inta en sund skeptisk inställning till allt material som svävar löst ute på internet och sprids utan publicistiskt ansvar. Traditionella mediehus behöver bli mer transparenta och tillgängliga för sin publik. Journalister med grundmurad skepsis kan förbli samhällets minst lättlurade skrå, med uppgift att granska och utvärdera källor för att leverera kvalificerad information.

Det är upp till oss användare att tämja webben i sanningssökande, demokrativänlig riktning. Alternativet vore en infokalyps där allt går att påstå och allt går att förneka, varmed fakta blir passé och demokratin förtidspensioneras. I 1984 beskrev George Orwell ett samhälle som saknar minne, eftersom man har retuscherat eller förintat alla pålitliga historiska dokument. Teknikens och teknikjättarnas nettobidrag till samhället landar på minus ifall de berövar oss vårt minne, vår tillit och vår autenticitet.

Deepfake-videor förtrollar, förfasar och förför. Falsarium förflyttar bevisbördan ut i evigheten. Den digitala verkligheten består av flera lager, med lögnen som murbruk. Förnuft, frihet och ansvar går hand i hand. Smaka på de orden. Inse hur godtrogen du är – och att historiens mest effektiva verktyg för manipulation av ljud och bild finns allmänt tillgängliga för en spottstyver. Deepfake kan inte bagatelliseras eller skrattas bort. Ger vi efter för känslans och det eviga, inkrökta tvivlets tyranni slår vi den sista spiken i det framåtsyftande samhällsprojektets kista.