Återhämtningsfonden ett lovvärt, men inte problemfritt stimulansförsök
EKONOMI Homo sapiens anpassningsförmåga är enastående, tack och lov. Det mindre tacknämliga kan vara en likgiltig förhållning också till uppenbara hot. Ta till exempel den skenande offentliga skuldsättningen som nu håller på att processas som det ”nya normala”. Vänsterorienterade ekonomiska aktivister propagerar redan globalt för räntefria evighetslån. ”Nytänkarna” försöker sätta realismen på undantag, ett symtom också det. Kommentarerna här begränsas till företeelser i den europeiska ekonomin, utan att glömma att den globala integrationen påverkar oss i högsta grad.
Först finanskrisen och nu pandemin fortsätter att förorsaka jättelika ekonomiska förluster och har i kölvattnat försatt vedertagna principer och föreskrifter på undantag. ECB stödköper europeiska skuldpapper och EU:s ”no bail out” mot gemensamma lån har kringgåtts, stick i stäv mot alla överenskommelser.
Skuldsättningen i förhållande till bnp och hållbarhetsgapet kommer att öka så långt man kan se. ECB har bokstavligen fått lov att anpassa sig till en krisernas första hjälpfunktion och har samtidigt inte omedvetet målat in sig i ett hörn. Inte bara problematiken kring den massiva skuldbördans skötsel tränger på, utan också hur man skall lyckas bryta skuldspiralen.
Stödköpen av kroniskt nödlidande EU-länders skuldpapper finansierar deras budgetunderskott. Stimulanseffekten har varit liten på grund av att pengarna till övervägande del gått till löpande utgifter. Samtidigt har de bromsat nödvändiga reformåtgärder, som med lånepengarnas effekt skjutits fram på obestämd tid. Återstår att se om till exempel Italiens nya regering för sin del förmår vända situationen.
Nollräntepolitiken och stödköpen ”whatever it takes” har av nödens tvång satt penningmarknaden på undantag. Och det är inte tu tal om att ändra policyn så länge skuldpapprens emitterares – och i förlängningen EU:s – ekonomi är bräcklig. ECB har blivit omständigheternas fånge.
EU:s omdebatterade återhämtningsfond är i krisen ett lovvärt, men inte problemfritt kompensations- och stimulansförsök. Kompletterande åtgärder och preciserade regelverk förväntas. Utifrån sett kan man inte värja sig för intrycket att luften lite grand skulle ha gått ur EU. En allsidig uppryckning efterlyses.
Dynamiken är avgörande och draivern är efterfrågan. Vår egen marknad är beklagansvärt liten. Följaktligen krävs en massiv satsning på marknadsföring och säljaktiviteter på den utländska marknaden för att skapa efterfrågan, det vill säga köpare av våra tjänster och produkter. Exporten måste på medellång sikt fås upp rejält: beakta exportindustrin. Samtidigt – ännu en gång – måste för vårt eget bästa alla hinder för utländska etableringar minimeras. Detta gäller självfallet också för expertis och annan kvalificerad arbetskraft. Gamla recept, men tål att upprepas. Genvägar existerar inte.
Vänsterns och i synnerhet socialisternas benägna inställning till lånepengar är inte en anpassningsfråga, utan ligger i sakens ideologiska natur. Spenderingen och den offentliga finansieringen av specifika, främst sociala ändamål, har för dem dubbla fördelar. Skral ekonomi och hög offentlig skuldsättning är en central politikfaktor som ökar det allmännas tyngd och påverkan i samhället och skatterna – vilket oberoende av politiska styrkeförhållanden håller på att ske – är i konformitet med den vänsterinspirerade ideologiska målsättningen. Samtidigt backar den sociala aspekten och andra utgiftsrelaterade förslag upp det politiska understödet. Vissheten om att återbetalningen främst tas ur andras fickor minskar inte skuldbenägenheten, snarare tvärtom.
En dagdrömmares fromma förhoppning skulle vara att regeringen i all stillhet för länge sedan – som ett komplement till arbetsprofessor Vesa Vihriäläs vägkarta – låtit expertgrupper inofficiellt ta fram ett konkret och trovärdigt förslag till ett ekonomiskt detaljprogram. Om inte, är man sent ute.
Misstanken att regeringens interna ideologiska dragkamp åtminstone ifråga om ekonomin fördröjer och urvattnar nödvändiga beslut är knappast obefogad. Vänsterns njugga inställning till privatsektorn är ingen hemlighet. Halva mandatperioden har snart gått. Om det utlovade, men senkomna åtgärdsprogrammet – regeringens ursprungliga huvuduppgift – är en blek halvmesyr skulle det med tanke på landets utsikter inför detta årtionde innebära ett dramatiskt misslyckande för regeringskoalitionen.