Sverige får helt enkelt inte ha gjort rätt

Citatet är svåremotståndligt. Finurligt formulerat och mitt i prick: ”Jag brukar säga att Norden är en samling länder med ett komplicerat förhållande till Sverige”, säger Johan Strand, forskare i Nordenstudier vid Helsingfors universitet till Dagens Nyheter.

Och så fortsätter han förbi det där med att Sverige ligger i mitten och, enligt honom, ofta varit viktigt för samarbetet: ”Sverige har ofta spelat rollen av 'framtiden'. Under senare år, och under pandemin, har förhållandet blivit mer komplicerat. Sverige har blivit ultraliberalt i grannarnas ögon. Från att ha varit utopin som man hatar att älska, till dystopin som man älskar att hata.”

Exakt så.

Sverige som det där progressiva samhället som utvecklas med både social och traditionell ingenjörskonst, där den offentliga sektorn växt i takt med varmans volvo, villa och vovve; bilen som är sinnebilden för säkerhet och villan med rigorösa byggregler och inredning från det stora möbelvaruhuset. Per-Albin byggde folkhemmet, Ikea inredde det.

Ett modernt land, kanske världens modernaste, för att låna av Göran Persson (S) medan han var statsminister. Och mer än så, rentav: framtiden.

Fast i coronans tid vändes allt på huvudet: landet där allt var förbjudet om det inte uttryckligen var tillåtet, för att beskriva Sverige på danska, var plötsligt överliberalt. Nu skulle folket själv ta ansvar och frivilligt följa rekommendationer från Folkhälsomyndigheten. Medan Sanna Marin, Mette Frederiksen och Erna Solberg resolut stängde ner hos grannen.

Vad det här betyder på längre sikt är oklart, där är juryn fortfarande ute, men antalet avlidna med covid förskräcker om siffrorna jämförs med de nordiska grannarna: 12 977 döda – mot Finlands 764, Norges 632, Danmarks 2 374. Också överdödligheten – hur många fler som dog jämfört med tidigare år– sticker ut: Sverige 7,5 procent, Finland 2,7, Danmark 1,6 och Norge –0,4.

Varför? Demografi, socioekonomiska skillnader och försenade insatser, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker och naturgeograf vid Stockholms universitet som väckt uppmärksamhet med dessa siffror, för han säger också att två tredjedelar av Europas länder hade högre överdödlighet än Sverige i fjol. Så hur det står till beror på vad som jämförs och när; pandemin är ju långt ifrån över.

Låg överdödlighet jämfört med Europa – bra. Hög jämfört med Norden – illa.

Det förra används gärna i covidnationalismen, som belägg för att Sverige gjort rätt. Det senare passar som hand i handske för det svarta narrativet som ska visa att den svenska modellen krackelerar. Att Sveriges glansdagar är över. Då handlar det om mycket mer än pandemin – även om redan den förorsakar så hård polarisering att forskare lämnar på grund av hat och hot och tjänstemän på Folkhälsomyndigheten behöver polisskydd.

Det svarta narrativet handlar inte minst om migration. Ett land som tagit emot så många människor på flykt och gett dem en fristad, ett land med så många invandrare, får helt enkelt inte fortsätta att vara framgångsrikt, menar nationalister och populister som driver den här berättelsen om Sverige. Kriminalitet, vårdköer, dåliga skolresultat och bostadsbrist måste skyllas på just invandringen, allt annat påstås vara att mörka sanningen.

Mångkultur får helt enkelt inte visa sig fungera. Och i ett hårdnande konservativt och nationalistiskt perspektiv inte heller en liberal syn på hbtq-frågor eller feminism.

Sverige får helt enkelt inte ha rätt. Utopin måste – till varje pris – visa sig vara en dystopi.