Amnesty tappade bort sig i medielandskapet

Livet har satt mig i många olika skolor. En var att studera utomlands. En annan att bli sågad i recensioner. En tredje att rapportera från krig.

De här skolorna har på olika sätt fostrat mig i vad det är att vara människa. I att lära sig klara sig själv. Försonas med sina egna tillkortakommanden. Bevittna människans grymhet men hålla fast vid sin tro på henne.

Allt det här är en fråga om hur man själv förhåller sig till sin omvärld. Betydligt svårare kan vara att förstå på vilka villkor omvärlden förhåller sig till en själv.

Den skola som verkligen har lärt mig hur saker och ting fungerar i det mellanmänskliga är prosaisk. Den går ut på att sitta i styrelser. Nej, jag har aldrig varit särskilt bra på att sitta i styrelser. Jag tycker inte om möten och jag avskyr att läsa mötesprotokoll. Jag är dålig på att tolka budgetar och jag blir fullständigt galen på folk som drar ut på mötena därför att de inte kan hålla sig till saken. (Sådana finns i alla styrelser. De absolut mest irriterande styrelsemedlemmarna är sådana som tycker om att gå på styrelsemöten och därför gör allt för att de aldrig ska ta slut.)

Trots detta har jag suttit i ett antal styrelser. Som tjugoåring i styrelsen för statsvetenskapliga klubben på Åbo Akademi. Som förälder hamnade jag i finska skolans styrelse i Moskva. För tillfället sitter jag i finska skolans styrelse i Sankt Petersburg.

Är det något dessa uppdrag har lärt mig så är det följande: Om en styrelse gör något som ser illa ut så spelar det ingen roll vad styrelsen själv anser. Ser det illa ut – då är det illa. Det vet förstås en global, professionell och viktig organisation som Amnesty International. Om man ger en fängslad rysk oppositionsledare status som samvetsfånge så finns det inget sätt i världen att frånta honom denna status utan att det ser illa ut. Aleksej Navalnyj fick status som samvetsfånge den 17 januari. En månad senare fråntog Amnesty honom samma status. Detta på grund av hans sedan länge kända nationalistiska förflutna, som Amnesty helt enkelt inte kan ha varit omedvetet om.

Därefter får vi veta att Amnesty har blivit utsatt för en kampanj angående beslutet att ge Navalnyj denna prestigefyllda status. En av de texter som har skickats till organisationen är journalisten Katya Kazbeks Twitterflöde. Kazbek är en rysk frilansjournalist som egentligen heter Jekaterina Dubovitskaja och bor i New York. Hon är dotter till den förmögna ryska affärsmannen Jurij Dubovitskij och skriver bland annat kolumner för den Kremlfinansierade propagandakanalen RT. Dubovitskaja kallar sig kommunist, har uttryckt sympatier för Stalin och kritiserat demonstrationerna mot Lukasjenko i Belarus som neoliberala och nationalistiska.

Amnestys representanter både i London och i Moskva har sagt att beslutet egentligen inte ändrar på något. Navalnyj är fortfarande politisk fånge och Amnesty jobbar för att han ska friges.

Den saken är självklar. Tyvärr kvarstår problemet.

Att Amnesty anser att Navalnyj inte kan vara samvetsfånge är i sig inte ett problem. Det är ett beslut som organisationen har all rätt att fatta, utifrån sina egna kriterier. Problemet är att Navalnyj först gavs och sedan fråntogs denna prestigefyllda status.

Antingen har Amnesty inte tagit reda på exakt vem Navalnyj är, eller också har man låtit sig påverkas av kampanjen mot honom. Det första alternativet tyder på bristande professionalism och slarv, det andra på att man låter sig påverkas. Själv tror jag inte att Amnesty på något sätt har böjt sig för Kreml. Det handlar i stället om en indirekt följd av att man tydligen slarvade med researchen och sedan fick stora skälvan då den – mycket förutsägbara – kampanjen mot Navalnyj satte i gång. En viktig sak när det gäller dagens medielandskap och auktoritära regimers påtryckningsmetoder är nämligen att de ofta jobbar indirekt. Resursstarka RT drar till sig skribenter som inte stöder Putin – det gör inte Dubovitskaja – men som av andra skäl står på samma sida som Kreml. Dubovitskaja tillhör den övervintrade kommunistfalang som betraktar klasskampen som överordnad allt annat. Hennes ideologiska kamp är inte densamma som Putins, men den sammanfaller.

Därför är det besvärande för Amnesty att man blir ängslig av den sortens kritik. När proffsiga organisationer fattar beslut som med största sannolikhet kommer att kritiseras måste de vara beredda på just den saken.

Som britterna sade redan 1939: Keep calm and carry on.

❞ Antingen har Amnesty inte tagit reda på exakt vem Navalnyj är, eller också har man låtit sig påverkas av kampanjen mot honom.