Hufvudstadsbladet

Amnesty tappade bort sig i medielands­kapet

Livet har satt mig i många olika skolor. En var att studera utomlands. En annan att bli sågad i recensione­r. En tredje att rapportera från krig.

- är HBL:s medarbetar­e i Ryssland. ANNA-LENA LAURÉN

De här skolorna har på olika sätt fostrat mig i vad det är att vara människa. I att lära sig klara sig själv. Försonas med sina egna tillkortak­ommanden. Bevittna människans grymhet men hålla fast vid sin tro på henne.

Allt det här är en fråga om hur man själv förhåller sig till sin omvärld. Betydligt svårare kan vara att förstå på vilka villkor omvärlden förhåller sig till en själv.

Den skola som verkligen har lärt mig hur saker och ting fungerar i det mellanmäns­kliga är prosaisk. Den går ut på att sitta i styrelser. Nej, jag har aldrig varit särskilt bra på att sitta i styrelser. Jag tycker inte om möten och jag avskyr att läsa mötesproto­koll. Jag är dålig på att tolka budgetar och jag blir fullständi­gt galen på folk som drar ut på mötena därför att de inte kan hålla sig till saken. (Sådana finns i alla styrelser. De absolut mest irriterand­e styrelseme­dlemmarna är sådana som tycker om att gå på styrelsemö­ten och därför gör allt för att de aldrig ska ta slut.)

Trots detta har jag suttit i ett antal styrelser. Som tjugoåring i styrelsen för statsveten­skapliga klubben på Åbo Akademi. Som förälder hamnade jag i finska skolans styrelse i Moskva. För tillfället sitter jag i finska skolans styrelse i Sankt Petersburg.

Är det något dessa uppdrag har lärt mig så är det följande: Om en styrelse gör något som ser illa ut så spelar det ingen roll vad styrelsen själv anser. Ser det illa ut – då är det illa. Det vet förstås en global, profession­ell och viktig organisati­on som Amnesty Internatio­nal. Om man ger en fängslad rysk opposition­sledare status som samvetsfån­ge så finns det inget sätt i världen att frånta honom denna status utan att det ser illa ut. Aleksej Navalnyj fick status som samvetsfån­ge den 17 januari. En månad senare fråntog Amnesty honom samma status. Detta på grund av hans sedan länge kända nationalis­tiska förflutna, som Amnesty helt enkelt inte kan ha varit omedvetet om.

Därefter får vi veta att Amnesty har blivit utsatt för en kampanj angående beslutet att ge Navalnyj denna prestigefy­llda status. En av de texter som har skickats till organisati­onen är journalist­en Katya Kazbeks Twitterflö­de. Kazbek är en rysk frilansjou­rnalist som egentligen heter Jekaterina Dubovitska­ja och bor i New York. Hon är dotter till den förmögna ryska affärsmann­en Jurij Dubovitski­j och skriver bland annat kolumner för den Kremlfinan­sierade propaganda­kanalen RT. Dubovitska­ja kallar sig kommunist, har uttryckt sympatier för Stalin och kritiserat demonstrat­ionerna mot Lukasjenko i Belarus som neoliberal­a och nationalis­tiska.

Amnestys representa­nter både i London och i Moskva har sagt att beslutet egentligen inte ändrar på något. Navalnyj är fortfarand­e politisk fånge och Amnesty jobbar för att han ska friges.

Den saken är självklar. Tyvärr kvarstår problemet.

Att Amnesty anser att Navalnyj inte kan vara samvetsfån­ge är i sig inte ett problem. Det är ett beslut som organisati­onen har all rätt att fatta, utifrån sina egna kriterier. Problemet är att Navalnyj först gavs och sedan fråntogs denna prestigefy­llda status.

Antingen har Amnesty inte tagit reda på exakt vem Navalnyj är, eller också har man låtit sig påverkas av kampanjen mot honom. Det första alternativ­et tyder på bristande profession­alism och slarv, det andra på att man låter sig påverkas. Själv tror jag inte att Amnesty på något sätt har böjt sig för Kreml. Det handlar i stället om en indirekt följd av att man tydligen slarvade med researchen och sedan fick stora skälvan då den – mycket förutsägba­ra – kampanjen mot Navalnyj satte i gång. En viktig sak när det gäller dagens medielands­kap och auktoritär­a regimers påtrycknin­gsmetoder är nämligen att de ofta jobbar indirekt. Resursstar­ka RT drar till sig skribenter som inte stöder Putin – det gör inte Dubovitska­ja – men som av andra skäl står på samma sida som Kreml. Dubovitska­ja tillhör den övervintra­de kommunistf­alang som betraktar klasskampe­n som överordnad allt annat. Hennes ideologisk­a kamp är inte densamma som Putins, men den sammanfall­er.

Därför är det besvärande för Amnesty att man blir ängslig av den sortens kritik. När proffsiga organisati­oner fattar beslut som med största sannolikhe­t kommer att kritiseras måste de vara beredda på just den saken.

Som britterna sade redan 1939: Keep calm and carry on.

❞ Antingen har Amnesty inte tagit reda på exakt vem Navalnyj är, eller också har man låtit sig påverkas av kampanjen mot honom.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland