Familjebilen med stort F
Förnyade Peugeot 5008 med sju säten som standard och ett gigantiskt bagageutrymme med två bänkrader i bruk är på många sätt den ultimata familjebilen. Dieselalternativen har dessutom en behagligt låg förbrukning. Synd att bilen inte fanns för 25 år sedan då familjen fortsatte att växa.
I baksätet sitter såväl vuxna som barn som kungar i tre skilda fullstora säten med ett plant golv under fötterna och ytterligare två säten kan tas i bruk för tillfälliga transportbehov. Hade den här bilen funnits då barnen var små hade den varit ett verkligt alternativ, för med tre barn tog utrymmet alltid slut i något skede.
Bilen är framför allt praktisk med tre skilda baksäten som separat kan dras framåt för att öka bagageutrymmet och som exemplariskt lätt kan fällas ned för att bilda ett ännu större bagageutrymme med plant golv. För att fälla upp den tredje raden behövdes varken råg i ryggen eller bruksanvisning i hand. Jag kan säga att det inte är en självklarhet att det går så smidigt.
Endast med förbränningsmotor
Peugeot satsar som alla andra biltillverkare på elektrifiering av sina bilar men åtminstone den här generationen av 5008 lär inte få någon typ av elmotor. En orsak till detta är att batterierna skulle äta upp så mycket av bagageutrymmet att bilen inte kunde vara sjusitsig. I stället för batterier finns det därför två lönnfack under golvet i baksätet.
Ingen bil är i alla fall perfekt och i det här fallet är Peugeots typiska tillplattade, lilla och lågt ställda ratt en märklighet jag fortfarande inte kommer underfund med. Min codriver tyckte däremot att armarna belastades mindre än i bilar med större rattar, så lösningen kan ha sina fördelar.
Pekskärmen är bred och ser modern ut men har inte världens lättaste användargränssnitt. Värmeinställningen kan aktiveras med en knapp som dock endast öppnar pekskärmen för vidare inställningar.
I sig är instrumentpanelen vilsamt designad och inredningen är sober med grått tyg i dörrarna och på instrumentpanelen. En planeringsmiss är att nedkylningen av det lockförsedda facket mellan framsätena inte kan stängas av, för locket höll inte helt tätt utan läckte kall luft mot passagerarsätet. Den helt digitala mätartavlan är snyggt designad och kan ges många olika utseenden med en rullknapp i ratten.
På landsväg är bilen överlag lättkörd, tystlåten och har en behaglig fjädring. I framsätena sitter man utan att tröttna 400 kilometer i ett sträck vilket är ett gott betyg för sätena. Den aktiva vingelvarnaren var obehagligt svajig då vägarna kantades av snö, men visade sig hålla bilen bra i mitten av körfältet på snöfria vägar i södern, alltså södra Finland.
Seg och snål
Turbodieseln på 130 hästkrafter och 300 newtonmeter är tillsammans med den åttaväxlade automatväxeln mera inriktad på komfort än explosionsartad acceleration – 100 km/h går på 11,8 sekunder vilket är ganska tamt enligt dagens måttstock.
Men eftersom bilen är tänkt som en utpräglad familjebil är inte accelerationen det viktiga, utan det att bilen orkar bära mycket last med låg bränsleförbrukning. Efter 900 kilometer med främst landsvägskörning var den genomsnittliga förbrukningen 5,0 liter per 100 km. Vid 100 km/h gick motorn med 1 750 varv vilket bidrar till att hålla både bränsleförbrukningen och ljudnivån nere.
Prisvariansen för modellen är från 32 200 euro för manuellt växlade Active Pure Tech 130 till 44 600 euro för GT BlueHDI 180 EAT8.
Den provkörda versionen var dieselversionen BlueHDI 130 EAT med den näst högsta utrustningsnivån Allure. Den kostar 38 500 euro och ytterligare 1 700 euro för tilläggsutrustningen adaptiv farthållare, eldriven baklucka och metallfärg. Utrustningsmässigt kan den betraktas som fullt tillräcklig men för den som vill njuta av musik i bilen kan en uppgraderad ljudanläggning rekommenderas.