Tonsättaren Laura Netzel var i många avseenden en förebild
Den första biografin om tonsättaren Laura Netzel är ett viktigt inlägg i den nordiska musikhistorien. På sin tid var hon känd under pseudonymer som fröken P och N. Lago – nu känner vi till betydligt mer om hennes liv och verk.
Camilla Hambro
Laura Netzel. Översättning från norska Erik Wallrup. Gidlunds förlag.
Kompositören Laura Netzels (f. Pistolekors, 1839–1927) verk har upplevt en verklig renässans i Norden de senaste åren. Under 2020 framfördes två versioner av Netzels rekonstruerade pianokonsert, hennes pianotrio och svit för violin och kammarorkester, och det har länge funnits planer att framföra hennes Stabat mater. Nu har även den första fullskaliga biografin om Netzel publicerats av forskaren Camilla Hambro.
Laura Netzel föddes i Rantasalmi, Finland men tillbringade nästan hela sitt liv i Sverige. Hon var en central figur i kulturlivet i Stockholm under 1880-talets sista decennier, inte endast som tonsättare utan också som konsertarrangör, föreningsaktiv och välgörenhetsentusiast. Som kvinna och kosmopolit har hon trots allt blivit utslagen från den nationellt och manligt orienterade historiografin, både från den finska och den svenska.
Lätt att följa livsbanan
I sin Netzelbiografi lyckas Camilla Hambro belysa kompositörens mångsidiga karriär ur olika synvinklar på ett övertygande sätt. Läsaren lär känna Netzels kompositioner från ett musikanalytiskt perspektiv men får också detaljerad information om hennes arbete inom det sociala fältet och kvinnorörelsen. Boken är byggd på ett kronologiskt-tematiskt sätt, vilket gör det lätt att följa Netzels livsbana. Rikhaltiga illustrationer stöder den angenäma läsupplevelsen.
Hambro har gjort ett detaljerat arbete med källor som historiska dagstidningar, brev, memoarer och annat material. Som hon påpekar är arkivmaterialet ändå begränsat och fragmentariskt, vilket är typiskt för historiska kvinnor som skrev musik. Därför skulle det ha varit läsarvänligare om texten hade innehållit foteller slutnoter med en samlad bibliografi i stället för generella litteraturoch källreferenser i slutet av varje kapitel. Detta problem har dock troligen mer att göra med publikationsseriens riktlinjer än med skribentens egna val. I varje fall har författaren grävt fram en hel del viktig ny information om Netzel. Speciellt intressanta är hennes fynd kring Netzels barndom, släkthistoria och innerliga relation till sin styvmor, som hon bodde med i Sverige och som uppmuntrade den unga Netzel att uppträda som pianist och sångare.
Samhällsklass är väsentligt
Klassaspekten är alltid viktig när man talar om genus, kulturliv och det långa 1800-talet, något som även Hambro understryker. I Netzels ungdom ansågs det inte passande för kvinnor från adeln och medelklassen att skapa en professionell, offentlig karriär inom musiken. Därför var även Netzel tvungen att framträda som den nästan anonyma ”fröken P” i offentligheten. Pianospel och sång studerade hon privat för bland annat Mauritz Gisiko och Julius Günther, båda välrenommerade pedagoger i Stockholms musikaliska kretsar. Efter att ha gift sig med läkaren Wilhelm Netzel 1866 fortsatte Laura Netzel sina musikaliska aktiviteter vid salongs- och föreningssammankomster.
Å andra sidan erbjöd Netzels adliga bakgrund henne professionella utsikter som inte var möjliga för de kvinnor som inte tillhörde de bildade klasserna, till exempel musiker i restaurang- och varietédamorkestrar. Netzel musicerade däremot vid kungafamiljens soaréer och skrev musik till verser av kung Oscar II.
Genom sin släktbakgrund och sin styvmors vidsträckta kontakter hade kompositören alltså en solid bas för att bygga musikaliskt renommé i Stockholm.
Något av det mest intressanta i Hambros biografi är Netzels solidariska nätverk med sina kvinnliga kolleger. Redan i ungdomsåren hade Laura Netzel blivit bekant med kompositören Elfrida Andrée och hennes syster, operasångerskan Fredrika Stenhammar, och knutit livslånga vänskapsband med båda två. Med Andrée kunde Netzel dela sina erfarenheter av diskriminering inom den manligt dominerade musikvärlden och be om stilistiska råd och instrumentationsknep. Stenhammar för sin del framförde Netzels tidiga musikstycken och hjälpte på det viset till att sprida kompositörens rykte.
Frankofilin färgar karriären
Sin offentliga karriär som kompositör inledde Laura Netzel som bekant under pseudonymen ”N. Lago” och relativt sent, på 1870- och 1880-talet. Hambros bok innehåller ny information av intresse även om denna period. Uppgiften har inte varit lätt: som författaren konstaterar är bland annat opusnumreringen inkonsekvent. Ingående verkanalyser utgör ändå en viktig del av biografin – speciellt eftersom många av Netzels tonsättningar ännu inte har uppförts, publicerats eller spelats in.
Ett i högsta grad intressant kapitel i Laura Netzels liv och verk är hennes frankofili, som i boken presenteras på ett belysande sätt. Både som kompositör och som privatperson fick Netzel viktiga intryck från sina vistelser i Frankrike. Från och med slutet av 1880-talet besökte hon Paris regelbundet och kompletterade sina kompositionsstudier under ledning av den berömda organisten och kompositören CharlesMarie
Widor. Kompositören Louise Héritte-Viardot hade hon blivit bekant med redan tidigare i Stockholm. Medan den franska publiken definitivt såg Netzels tonsättningar som nordiska karakteriserade den svenska samtidskritiken Netzels kompositionsstil, särskilt dess harmoniska och kromatiska element, som fransk. Attributet kunde dock ha en negativ ton: till exempel musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger fördömde Netzels musikaliska uttryck som kategoriskt mindre värt än tidens ”tyska” tonsättningar.
Kvinnosakskvinna
Utöver Netzels musikaliska verksamhet kartlägger Hambro hennes sociala aktivitet, speciellt hennes centrala roll inom den svenska kvinnorörelsen. Laura Netzel var inte endast en i ledet utan också i många avseenden en förebild för tidens svenska kvinnosakskvinnor. Dessutom medverkade hon i särdeles många välgörenhets- och kulturarvsprojekt, och organiserade en populär serie arbetarkonserter i Stockholm under flera års tid. Dessa folkbildningsändamål och deras relation till Netzels religiösa och överklassbetonade världsbild beskrivs ärligt och konstfärdigt.
Totalt sett är Camilla Hambros Netzelbiografi ett framstående inlägg i det musikhistoriska fältet i Norden. Boken bildar en bra grund för kommande forskning om Netzels liv och verk – i framtiden skulle det vara speciellt intressant att läsa mer om Netzels relation till religionen, hennes studier med Widor och hennes verksamhet som korrespondent för musiktidningar. Förhoppningsvis inspirerar boken också flera musiker och musikälskare att bekanta sig med Netzels fantastiska tonsättningar.