Vinnaren får ingenting?
Böcker lär höra till vinnarna under coronapandemin. Men även om folk nu älskar litteratur som aldrig förr, vet vi som läser försäljningssiffror som andra läser romaner att respekterade författare som för femton år sedan lätt sålde lika många böcker som det finns invånare i en finlandssvensk kuststad, i dag ofta når upp till bara hälften.
Det handlar om en seg trend och pandemin måste bli minst lika seg för att vända den. (De nya formaten, ljud- och e-boken, växer däremot.)
Författaren Petri Tamminen gav i fjol ut en brevbok om skrivande tillsammans med sin son Antti Rönkä. De talar självfallet om författarens villkor, och skillnaden i förhållningssätt är väntad.
Pappa Petri har uppträtt i morgonteve en gång under sin långa karriär, och svär på att aldrig göra om det. Sociala medier ser han som det mest effektiva sättet att rasera ett från början svagt självförtroende (som hans eget).
Sonen Antti, som i fjol debuterade med en uppmärksammad autofiktiv bok om mobbning, behöver inte lära sig nåt om dåligt självförtroende, men menar att det inte går att ge ut böcker längre utan att delta i marknadsföringen. Han citerar jazzmusikern Iiro Rantala: ”Ingen framgång om man inte själv gör den.”
Tamminens och Rönkäs brevväxling Silloin tällöin onnellinen (ungefär: Då och då lycklig) är nåt av det intressantaste och mest välformulerade jag läst på länge om författarskapets vidrighet: Att skriva är hemskt, att vänta på mottagandet lika hemskt, men allra hemskast är att ta del av det.
Fadern berömmer sonen och ger goda råd (men det är som att försöka med bitcoin i K-butiken). Att lära sig att ta kritik var en sak Petri Tamminen själv fick pröva på redan när han debuterade och recensenten slog fast att ”sällan har det i Finland publicerats en lika dålig debutbok”.
Sonen oroar sig för att hans förlagsavtal kanske bara är ett resultat av att pappan är en känd författare, medan alla på förlaget egentligen tycker att han är usel. Och ful. Pappan svarar tålmodigt: ”Troligen anser också förlagets gårdskarl att du skriver dåligt.”
En bok som Silloin tällöin onnellinen borde avskräcka alla från att pröva på författaryrket. Utvecklingen tycks ändå gå i motsatt riktning, ju sämre villkor, desto fler hugade. Men är det ökade antalet titlar ett sundhetstecken, eller snarare ett förfallstecken? Sett ur yrkesförfattarens synvinkel, och yrkesförlagens, är mångfald nödvändigt men resurserna per bok minskar med ökad utgivning. Nånstans borta vid framtidshorisonten ser jag en hägring: Alla skriver och ingen läser. Inte ens förläggarna.
Författareföreningens ordförande Hannele Mikaela Taivassalo påminde i en färsk intervju om författarnas ekonomiskt utsatta läge. Pandemin har inte förbättrat den saken, för alla liveframträdanden är borta och zoom är en sämre inkomstkälla. På sikt kommer kanske 60-talet tillbaka – då hade många författare ett annat yrke vid sidan om skrivandet. I Tamminen-Rönkäs brevväxling ges sonen aldrig rådet att skaffa sig en bakdörr om skrivnojan i framtiden blir för svår. Det är intressant.
”Sonen oroar sig för att hans förlagsavtal kanske bara är ett resultat av att pappan är en känd författare, medan alla på förlaget egentligen tycker att han är usel. Och ful. Pappan svarar tålmodigt: ’Troligen anser också förlagets gårdskarl att du skriver dåligt’."
TAPANI RITAMÄKI
är förläggare.