Anna Hultin sätter klimakteriet under lupp
När skådespelaren Anna Hultin började studera frågan om klimakteriet märkte hon att kvinnor kan vara nästan helt ovetande om vad som händer med deras kroppar i övergångsåldern. Därför efterlyser hon mer och tydligare upplysning om vad klimakteriet är. Därför skriver hon en monolog kring frågorna. Hultin efterlyser kunskap, men också tolerans. – Kvinnan ska duga med sin medelålderskropp, säger hon.
I somras öppnade skådespelaren Anna Hultin sitt hem för kvinnor som ville tala klimakterium. Nu förvandlar hon dessa kvinnors upplevelser och sina egna insikter till en monolog. – För jag önskar att skammen skulle försvinna och klimakteriekvinnan äga sin ålder, säger hon.
Syndafloden. Minnesluckorna. Tröttheten. När kvinnor i medelåldern samlades hemma hos Anna Hultin i somras för att tala om klimakterium var det mycket kropp, men också mycket annat som behövde diskuteras.
– Egentligen har jag börjat tycka att det här kroppsliga nästan är det minst intressanta, säger Hultin när arbetet med monologen hon skriver kommit in på den runda där hon ger stommen mer kött på benen.
Vi har nyss talat om hur fertiliteten avtar, om hur det kan komma som en total överraskning att först få kortare menscykler och blöda mest hela tiden, sedan ha en paus som indikerar att allt nu en gång för alla är förbi.
– Och så kommer syndafloden och man blöder länge och mycket. Hultin himlar med ögonen. Denna kropp! Ändå är det alltså inte det fysiska Hultin sätter i fokus nu. I stället vill hon tala om hur lite vi talar om att varje kvinnas kropp förr eller senare går över från att vara en fruktsam människa till att ”ägggen tar slut”.
– Vet du, ingen kommer att medge det här, men jag tror att det talas så lite i vården och forskas så lite kring medelålderskvinnans kropp för att vi är förbrukade för samhället den dag vi slutar blöda. Intresset för vårt välbefinnande tar slut där. Ändå är klimakteriet en stor hälsofråga för oss kvinnor, säger Hultin.
Man kan bredda frågan. I höstas frågade vi HBL-läsarna om hur de tänker på klimakteriet.
Bland svaren fanns detta: Känslomässigt har det funnits jobbiga tider, men skarpa humörsvängningar kan jag inte tala om. Kanske det mera har varit så att jag morsknat till och inte accepterar att man kör över mig på samma sätt som förut. Ökad självkänsla? Kanske jag också står för mina åsikter, åtminstone när jag vet att jag har rätt!
Och som balans har det också funnits mycket melankoliska perioder.
När orken rinner ut
Inför klimakteriesamtalen i somras plöjde Hultin igenom högar med litteratur. Hon läste bland annat den australiska akademikern och författaren Germaine Greers Förändringen: kvinnor, åldrande och menopaus.
– Det finns ju mycket litteratur i ämnet. De feminister som brände bh:ar på sjuttiotalet började skriva böcker på åttio- och nittiotalet. De talade om att äga klimakterieåldern, säger hon.
Inför klimakteriekvällarna systematiserade Hultin ämnet och ställde alla sina gäster samma uppsättning frågor. Hon ville veta om kroppen, men också om vad klimakteriet gör med självförtroendet, kvinnligheten, hur kvinnor i klimakteriet talat om frågan med sina egna mammor, partner eller väninnor och om behovet av att ändra sin livsstil.
– Det är ingen vetenskaplig studie jag har gjort, vi har bara suttit i små grupper och gått igenom min lista. Vi har talat om många saker, ofta har de här tillställningarna tagit sex timmar. Sedan har de enskilda samtalen varit olika för att kvinnorna är olika. Under samtalen har Hultin förvånats. – För mig har det varit intressant att vi kvinnor knappt känner till att symtomen på klimakteriet kan finnas där redan tio år innan mensen tar slut. Många kvinnor har knappt talat med någon om klimakteriet, säger hon.
I något skede trodde Hultin själv att hon drabbats av en tidig form av Alzheimers sjukdom. Hjärnan kändes disig och minnet började spela henne spratt. Plötsligt tappade hon ord. Det är skrämmande för vem som helst och särskilt opraktiskt för en skådespelare som behöver komma ihåg mycket text utantill.
– De kommer ju tillbaka sedan, orden och sakerna man tänkt. Det här problemet uppstod samtidigt som min sömn blev jättedålig för att kroppen blev varm och kall om vartannat. Det var täcket av och täcket på nätterna igenom. Det är lugnare nu, men det var jätteintensivt hela förra hösten.
En läsare skriver: För mig går det i vågor. Just nu travar jag omkring på nätterna och försöker svalka mig.
En annan: Sömnbrist inverkar på självkänslan.
När svettningar och dålig sömn plågade som värst tog Hultin till huskurer som kvinnor i Medelhavsområdet använt i årtionden och drack salviate.
– Örterna är ju gamla medicinalväxter, men man måste känna sin kropp och veta att salvia i stora mängder är ansträngande för levern. Jag är helt för skolmedicin, men eftersom min mamma dog av bröstcancer och jag har migrän är hormonbehandlingar inte ett förstahandsalternativ för mig, säger hon.
Att vara sitt rätta jag
De litterära inspelen gav olika synvinklar på frågan, men Hultin ville höra hur klimakteriekvinnan upplever sitt liv just i dag.
Hon påpekar att det inte bara är kvinnor som står som frågetecken när klimakteriekroppen börjar göra väsen av sig. Om kvinnorna inte förstår vad det är som sker så kan läkare stå lika villrådiga. När kvinnor sätter sig på läkarmottagningar och klagar över att de verkar ha urinvägsinfektion, att brösten värker som om det slog blixtar i dem eller att de är så trötta att de inte orkar genom dagarna, behöver läkaren reagera.
– Problemet är att symtomen är så diffusa. Vi genomgår all världens undersökningar. Vi går till allmänläkare som skickar oss på reumaprov, sköldkörteltest och till ortopeder för att höfterna värker och huvudet är trött. Själv har jag haft ledproblem. Ändå kan allt handla om att vi förändras för att vi kommit in i en fas där vår hormonbalans rubbas, vi borde ju egentligen få träffa en gynekolog. Jag lärde mig först häromdagen hur illa ställt det är på många arbetsplatser – att det inte hör till den normala företagshälsovården att kvinnor får besöka gynekolog. På min arbetsplats ingår ett besök i kontraktet, säger hon.
Hultin går i gång på frågan om hormoner.
– Fram till tolvårsåldern ser hormonerna rätt lika ut hos flickor och pojkar, men i puberteten ökar östrogenet hos flickorna och där hålls det i kanske fyrtio år tills det igen försvinner ganska abrupt. Jag tror få vet hur mycket östrogenet påverkar. Det behövs för benstommen, fertiliteten, hjärtat och musklerna. För män är skillnaderna i hormonnivåerna inte så stora under livet.
Sedan vill Hultin tala om dem som lever tillsammans med klimakteriekvinnan.
– Om vi inte involverar partnern i den här diskussionen så kan det vara kört. När barnen har flyttat ut finns det inte alltid någon orsak att hålla skenet uppe och då står man kanske inför en kris i sitt parförhållande. Vi måste till exempel tala om sexualitet i medelåldern – om att kvinnor med lägre östrogennivåer lätt torkar i slidan och kan få upprepade urinvägsinfektioner. Klart att sådant påverkar parförhållandet, säger hon.
Hultin citerar sexologen Nina Honkanen, som säger att klimakteriet egentligen inte är det största tabut. Talar man lite om menopausen så talar man ännu mindre om klimakteriekvinnans sexualitet.
– En del känner olust och slutar ha sex på grund av klimakteriet. Det tycker jag verkligen är sorgligt! Jag hade aldrig tyckt att klimakteriet lät svårt eller besvärligt. Inte förrän min man började tala om det som något hemskt som väntade där i den nära framtiden. Hans
kompis visste berätta om sin fru, att ”sedan var det helt slut med sexet”. Som ett varnande exempel. Precis som om alla kvinnor reagerar lika. Han fick mig bara att känna mig som en dålig partner, att det ödet som väntade mig – och honom – var oundvikligt, för jag var ju en kvinna. Som om det var mitt fel. Det var ju hans rädslor, men det rätta skulle ha varit att i stället stöda mig och visa att det klarar vi tillsammans. Nå, han är min ex-man nu för tiden.
En av läsarna väger det goda mot det besvärliga: skönt att slippa använda preventivmedel, men trist med sköra slemhinnor och allt fler urinvägsinfektioner. Tendens till depression, nedstämdhet. Funderingar om att man inte är på topp mera.
Samma kvinna hälsar också klimakteriekvinnans partner: Förstå att fysiskt så är det inte riktigt som förr. Visa oss uppskattning och kärlek och betona inte det unga idealet. Mannen kan också ha problem i medelåldern med potensen och lusten.
I flera brev syns relationens betydelse starkt: Min nuvarande man har också upplevt mig varm och klibbig, men vi tar det naturligt.
Att vara sin egen
Hultin säger att kvinnor känner skam över klimakteriet, men var kommer skammen ifrån? Hon tror att den följer på känslan av kontroll som brister – att kroppen som gör krumsprång och beter sig märkligt upplevs som obehaglig, kanske till och med lite svekfull.
– Plötsliga vallningar ger lite samma känsla som att rodna häftigt. De här skamkänslorna hindrar oss från att tala om de besvär våra kroppar ger oss.
Hultin vill se kvinnor göra klimakterieperioden till sin egen.
– Det ska inte vara marknadskrafterna som definierar hur kvinnor ska se ut, att de ska vara unga och släta. Kvinnan ska duga också med sin medelålderskropp.
Av det trettiotal kvinnor som satt hos Hultin i fjol somras talade nästan alla också om ett nytt lugn i livet.
– De flesta sade att de inte längre bryr sig om vad andra säger om dem. Det är stora existentiella frågor som blir tydliga i klimakterieåldern. Barnen kanske flyttar ut och ens vardag förändras.
Någon ser klimakteriet som en möjlighet att fundera på något nytt.
Hultin skulle vilja skapa ritualer kring klimakteriet.
– Något som man kan uppleva tillsammans med andra kvinnor, något att dela med oss av till varandra. Tillsammans kunde vi ta vara på att vi inte är unga och släta längre, vem vill nu var det? Hultin släpper loss ett brett leende. Sedan kräver hon upplysning. – Folkhälsan, var är ni? Jag vill ha en pamflett! Nätet är full med ”how-to-getridof-your-menobelly”-råd, men jag vill ha kritiskt granskad folkhälsoupplysning om menopaus och klimakterium.
Hultin säger att vi måste tala om menopausen så att det inte blir individens ansvar att lösa strukturella problem. Monologen hon skriver ska ta fram klimakteriet i all sin prakt: som en gåva, som en plåga, som en möjlighet.
– Man får faktiskt vara rolig när man talar om klimakteriet, men som kvinnor ska vi akta oss för att förlöjliga vår egen process. Och så vill jag säga att det här inte handlar om att förlöjliga män eller glömma dem. Det handlar bara om att ta tag i det här narrativet som är vårt.
Texten är den första av tre artiklar kring temat klimakterium. De följande publiceras inom kort. De fristående kommentarerna är valda bitar av respons från HBL-läsare.