Powerladyns hästjobb
Ett kvinnligt ansikte i maktens korridorer kan ge en nystart åt det globala utbytet. Vi behöver en världshandel 2.0.
Rent vatten, elförsörjning och internet – allt som fyller en vital, men osynlig funktion tar vi för givet tills avbrotten inträffar. Detsamma gäller flödet i världshandeln, som avgör Finlands välfärd. Förutsägbarhet inom globala ekonomiska transaktioner, internationell frihandel, är den bästa vägen ur fattigdom och in i ökat välstånd. Samtidigt har de mörka molnen hopat sig kring den alltmer paralyserade världshandelsorganisationen WTO – som nu med en nigeriansk powerlady vid rodret äntligen får en chans att vinna tillbaka både relevans och självförtroende.
Efter decennier av krig började man bygga en mer transparent och regelbaserad värld. Ett av resultaten var handelsavtalet Gatt från 1947, sedermera WTO – en garant mot godtycklighet och konfrontationer, det vill säga protektionism.
WTO har tvingats agera hackkyckling för närsynta globaliseringskritiker och högerpopulister. Den bespottade akronymen (inte att förväxla med Världstoalettorganisationen) döljer i själva verket globaliseringens mer humana sida. I ett säte vid Genèvesjön träffas diplomater och jurister för att mangla fram regler och lösa tvister på fredlig väg. WTO är en medlemsdriven organisation och jobbar enligt konsensusprincipen. Funktionsdugligheten korrelerar med den mest motsträviga deltagarens humör, och på senare år har maskineriet hostat betänkligt.
I fjol tvärnitade världshandeln till följd av coronakrisen. Men WTO:s skamfilade sits inleddes långt tidigare. Trumpadministrationens förvridna, naket nationalistiska maktpolitik utgjorde kulmen: ett öppet angrepp mot WTO:s funktionsduglighet och ett urskillningslöst pådyvlande av både rivaler och allierade med strafftullar och tariffer, varvade med hot om att lämna hela organisationen. WTO har med fog kritiserats för att vara alltför följsamt gentemot Kina, som gärna håller fast vid en förlegad status som utvecklingsekonomi och därmed handelsfördelar. Det riktiga svaret är och förblir dialog – inte maktprojekt via vapenskrammel eller handelskrig.
President Joe Biden har gjort en helomvändning gentemot företrädaren, även om motsättningarna mellan USA och Kina består. För WTO:s del bröts ändå limboläget i början av mars då den första kvinnan och den första personen från Afrika med Bidens goda minne tillträdde som generaldirektör. Nigerianskan Ngozi
Okonjo-Iweala har ett hästjobb framför sig. Till de övermänskliga förväntningarna hör att återbygga förtroendet för det lamslagna WTO, återupprätta det livsviktiga tvistlösningssystemet och därmed blåsa liv i drömmen om fri handel som bygger på regelbaserad dialog. Handelsreglerna har inte hängt med i utvecklingen med digital handel och dito tjänster. En annan kraftkvinna, centralbankschefen Christine Lagarde, hoppas att Okonjo-Iweala kommer att ”rock the place”, ruska om hela WTO.
En diplomatisk tungviktare med examen från prestigeuniversitet lär vara uppgiften mogen. Okonjo-Iweala har jobbat i toppskiktet av Världsbanken i över 25 år. Sin förmåga att driva en okuvlig, reforminriktad agenda bevisade hon som Nigerias finansminister: hon vägrade backa ens då hennes 82-åriga mamma kidnappades. I egenskap av styrelseordförande i den internationella vaccinalliansen Gavi har hon i oförskönade ordalag poängterat att det ligger i rika länders direkta och omedelbara egenintresse att donera vaccindoser till utvecklingsländer – nu på en gång.
Kvinnodagen till ära har vi glädjen att applådera en konstruktiv kvinna som axlar ansvar för och inflytande över en central kugge inom den globala ekonomiska arsenalen. Alternativet är lika beprövat som sorgligt: den starkes rätt, en dagordning präglad av motsättningar, konflikter, uppdelningar i block och snäva lojaliteter. Små, exportberoende länder drar det kortaste strået vid bilaterala avtal som lämnar svagare länder utanför. Multilateralism, ömsesidigt samarbete för gemensamma mål, ger trygghet att exportera och investera fritt, och samtidigt förlita sig på smidig tillgång till insatsvaror.
Inom WTO diskuteras ett högintressant initiativ kring handelslättnader för genomgående hållbara produktionskedjor under etiketten ”green label”. Äntligen hägrar en helomvändning från de senaste årens machobetonade, i alla hänseenden fossila vulgärnationalism.