Alla partier är splittrade – allt annat är en chimär
Samlingspartiet och Centern har fått utstå kritik för inre stridigheter. Men det finns inga partier som inte är splittrade i någon dimension. Ser det ut att vara på något annat sätt? Då finns där en hund begraven.
Samlingspartiets falangstrider inför öppen ridå, som i Helsingfors fick borgmästarkandidaten Kirsi Piha att packa ihop och tacka för sig, har analyserats som en partiföreteelse där det i det här fallet är Samlingspartiet i Helsingfors som inte har ordning på sina kort.
Både partiledaren Petteri Orpo (Saml) och Juhana Vartiainen (Saml), som meddelat sitt intresse för att bli borgmästarkandidat, har påpekat att olika falanger inom partiet inte är någon ny företeelse, utan det samlande partiet återfinns redan i namnet. Och så är det – så har det alltid varit. Hur länge den här stormen påverkar läget inför just kommunalvalet vet vi ännu inte.
– En vecka är en lång tid i politiken, säger professor emeritus Heikki Paloheimo, och påpekar att det är först när man går vidare med en ny kandidat som man ser hur länge folk talar om den senaste stormen.
Men frågan är om samlande partier överlag är i kris, också långvarigt.
Numera har allt färre väljare partibok, och partikartan har ritats om med hård konkurrens som följd. Nya partier slår in kilar på de ställen där gamla partier har sina traditionella skiljelinjer. Både Centern och Samlingspartiet har tappat väljarstöd, och meningsskiljaktigheter inom partierna lyfts i allmänhet upp som något dåligt.
Men alternativet är inte nödvändigtvis bättre.
Politiker i möblerade rum
– Det är en matematisk sanning att ju större ett parti blir, desto fler olika åsikter finns inuti det, säger docent Rauli Mickelsson, partiforskare vid Åbo universitet.
Hur ett stort parti handskas med sin ideologi beskriver han genom att hänvisa till statsvetaren Michael Freeden vid Oxfords universitet. Freeden har lanserat en metafor som liknar partiideologin vid ett möblerat rum.
– I rummet finns det en möbel som är väldigt central. Så finns det möbler som stöder den centrala pjäsen, och utöver dem finns det mindre viktiga föremål. Tar vi Samlingspartiet som exempel är den individuella friheten en mycket central möbel, men också konservatismen och det fosterländska har stått där i rummet.
Samlingspartiet har under en mycket lång tid gått från konservativt till mer liberalt, och marknadsliberalt, i sina partiprogram. Duster har uppstått.
– Det som kontinuerligt slitit i de gamla partierna är de så kallade nya skiljelinjerna. Jag har studerat partikongresser, och på kongresserna är det de nya politiska frågorna som mest delar delegaterna, säger Mickelsson.
Det kan vara industri och torv mot klimatfrågor på vänsterkanten, det kan vara könsidentitet, frågan om medborgarlön eller invandring och tolerans.
Men frågan om alla samlande partier överlag faller sönder är svår att avgöra, eftersom även nyare partier tvingas samla väljare kring andra frågor. De gröna och Sannfinländarna kan vara nyare samlande entiteter, medan partier som byggts för hundra år sedan kring höger-vänsterskalan upplever tudelning.
– Egentligen är alla partier samlande partier. Man har väljare som har olika åsikter men samlas kring en gemensam fråga, där man är enig på en viss dimension. Det håller så länge den politiska debatten betonar den dimensionen – tidigare har det varit höger och vänster eller stad och landsbygd. Problem uppstår då nya frågor tar plats i den politiska debatten, säger Åsa von Schoultz, professor i statslära vid Helsingfors universitet.
I Samlingspartiets fall har kulturkonservativa och -liberala falanger kunnat vara underordnade så länge det inte funnits någon större konkurrens om den ekonomiska högern. De väljare som samlas kring en viss ekonomisk politik har fått svälja resten. Läget har förändrats av att Sannfinländarna rört sig aningen högerut och kommit in på ekonomiska frågor men samtidigt erbjuder ett tydligt kulturellt alternativ, säger von Schoultz.
– De kulturella frågorna har kommit in från flera håll. Dels har Sannfinländarna velat tala om dem, dels har också väljarna och massmedia börjat tala om dem.
Brytningen gäller inte bara Finland, utan den har varit mycket tydlig i Sverige och runtom i Europa.
Hur man klarar nya skiljelinjer beror på hur central den allra viktigaste möbeln i rummet är, säger Mickelsson.
Antingen öppen splittring eller begraven
Eftersom nya partier är precis lika samlande som alla andra lönar det sig för dem att hålla framme en diskussion som föser de egna splittringarna i skymundan. I Sannfinländarnas fall driver de hårt på vissa frågor, som klimat, EU och invandring, medan till exempel arbetsmarknadsfrågor, där företagare och arbetare bland deras väljare kan vara mer tudelade, inte förs fram lika aktivt.
Växande partier vinner tydligen på att gå ut med en mer snäv retorik eller enskilda paradfrågor. – Ja, säkert. I de gamla partierna finns en hundraårig tradition av hur strukturerna håller ihop partiet. I dem vet man hur man bråkar, så att säga. I nyare partier är greppet lösare, och då behövs i stället en skenbart enigare bild i det retoriska uttrycket, säger Rauli Mickelsson.
Men även de kan stå inför samma problem som alla andra, säger han. Åsa von Schoultz håller med. – Sannfinländarna står också inför ett problem där de kan förlora väljare. Om det blir ett problem beror på hur enade eller splittrade väljarna är.
Splittringen kan ligga i arbetsmarknadsfrågor eller i social trygghet mot nedskärningar, men hur väl det balanseras beror på om partiet försöker – och lyckas – styra om diskussionen till kulturella frågor. Strategin kan vara att sopa splittrande frågor under mattan eller att lägga ett kulturellt filter också på dem.
Statsvetaren Johanna Vuorelma har påpekat att det redan uppstått en paradox mellan att folk kritiserar tudelning i partier och att många samtidigt ondgör sig över partidisciplin.
”En paradox i partidemokratin är att man dels vill att partierna ska ha en enhetlig kommunikation och konsekvent linje utåt, dels anser att partidisciplin är en tvivelaktig praxis. Medborgaren röstar ju på en enskild kandidat, som för fram sina åsikter i valrörelsen”, skriver Vuorelma på Twitter.
Mickelsson funderar på om framtiden är att partierna blir mer som en manager eller reklambyrå som inte har särskilt starka band till människor och där det uppstår kontinuerliga konflikter. Spänningarna är just nu många, och fenomenet är internationellt.
Säkert är i alla fall att det inte finns partier, särskilt inte stora partier, som inte innehåller åsiktssplittringar på någon dimension. Om det ser ut att vara på något annat sätt behöver det inte vara länge.