Medierna borde kanske bli kunskapens draghund i stället

Det är bättre att vid bardisken kunna förklara att någon har sina fakta fel, än att slå storprataren i huvudet med att hon eller han har fel vänner.

Jag sitter och ser på Sanna Marin-regeringens frågestund med äldre skolelever och studerande. Jag slås igen av samma sak som många gånger förr. Så lugna, förnuftigt resonerande, kunskapsorienterade unga människor vår finländska skola producerar!

Nea, Veeti, Miia, Lassi och Oona är inte med sina frågor om covid-19-läget konfliktorienterade, bittert och argt intressebevakande som vuxna är. De är nyfikna, diskuterande och snarast angelägna om att precisera för Sanna, Jussi och Annika, ministrarna, vad de själva tänker.

Det kan förstås ligga någon ”fråga Putin”-faktor bakom när fem friserade unga har valts att träffa ministrarna. Men här är jag då igen med min vuxenattityd. Erfarenhetens bästa polare är cynismen, liksom.

Vilken chock det måste vara. Att efter skola och studier, plugg och hårt arbete, upptäcka att samhället och vuxenlivet här ute trots allt är ett så primitivt stamkrig av svartvita åsikter.

Först den fysiologiska puberteten. Och sedan nästa kalldusch på väg att bli vuxen. Att gå i skola och plugga systematik och fakta bara för att få se förbannade hatfarbröder argumentera med könsord på Facebook. Eller att se vilken enorm nonchalans för fakta vuxna kan ha om de vill, till skillnad från det som skolan och studierna belönade.

”Vi är ibland inte stort bättre i medierna. De unga sägs inte alltid orka med oss för att vår världsförklaring bygger på konflikter och gräl, blod och blåljus.”

JAN-ERIK ANDELIN

Vi är ibland inte stort bättre i medierna. De unga sägs inte alltid orka med oss för att vår världsförklaring bygger på konflikter och gräl, blod och blåljus.

Det går djupt ner i vardagen. Där jag bor är två lokala tidningar just nu av olika mening om vad journalistik borde vara.

Den nystartade föreningstidningen Nya Östis tycker att human interest, goda personporträtt och positiva smånyheter är vad som behövs.

Den etablerade tidningen Östnyland är, trots sitt nya namn, en lokal institution sedan 1800-talet. Den anser att medierna fortsatt ska ”bevaka makten”, fast utan att vara ”medvetet elaka eller negativa” mot någon.

Själv vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka, efter 40 år som journalist. Av publikresponsen att döma verkar Nya Östis ”snälla linje” ligga lite i underläge. Också det trivsamma ultralokala bladet har läsare som verkar tycka att journalistik inte ska vara rosa och mesig.

Å andra sidan är det där med journalisten som ”maktens vakthund” ganska slitet. Ömsint sett en luggsliten brun sak, vars ena ögonknapp dinglar i en trådögla. Vänd och vrid, men vakthundsuppdraget leder osvikligt till ett negativt felsökande.

En finländsk myndighet kan efter åratals reformarbete rulla ut en digital tjänst som ska underlätta våra liv, och gör det. Men det redaktionella morgonmötets främsta reflex är ändå ofta att hitta vinkeln där någon av 5,5 miljoner finländare som berörs – är missnöjd.

Också ändå är det roligare och enklare att ha med skattebyrån att göra i dag än det var för femton år sedan.

”Maktens vakthund” – i det nya medieläget i världen borde vi komplettera det där. Vi har ju blivit vakthundar också mot dem som inte har makten. Och som vi hoppas aldrig ska få den; 5G-skeptikerna och klimattvivlarna, Trumpbeundrarna och anti-finansjudarna-sällskapen, självresearcharna, nattgooglarna. Det är ju de som upplever sig som maktlösa. Men vi morrar åt dem också.

Förstås ska medierna stå i en relation till makten. Men vi borde också tala om vår relation till kunskapen. Att vi har en uppgift att utbilda och fortbilda, mer än att ständigt förklara vem som hör till vilket läger.

Innan hon lite föll ur rubrikerna ville vi, precis som många läsare, gärna bejaka Greta Thunbergs klimatriktiga läger. Men få av oss människor var lika angelägna om att göra Gretas hemläxor, att plugga klimatlära och vardagsfysik, att kunna mera. Då skulle vi vid bardisken kunna förklara för den största oratorn när han eller hon har sina fakta fel. För det är bättre än att säga att någon har fel vänner.

Medierna borde inte bara vara maktens vakthund. Utan också jobba på att vara kunskapens draghund, en i spannet.