Den sista läsaren (på Manhattan)
Martin Scorsese har gjort en följsam dokumentärserie om vännen Fran Lebowitz förhållande till New York. Scorsese intervjuar henne och exploderar av skratt åt hennes historier. Lebowitz är helt orädd och beundransvärt kunnig om historia, kultur och idéer.
DOKUMENTÄRSERIE
Pretend it’s a city
HHHII 7 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Regi: Martin Scorsese. I huvudrollerna: Fran Lebowitz och staden New York.
Fran Lebowitz har varit ett namn jag alltid känt till i egenskap av en byline för gamla kolumner i tidningar som Interview och Vanity Fair, ett bekant ansikte och en rolig kvinna från tiderna då kvinnor inte ansågs kunna vara roliga. Men jag har aldrig riktigt listat ut varför jag känner till henne.
Nu har Martin Scorsese, en gammal vän till henne, gjort en snygg, följsam dokumentärserie med sju halvtimmeslånga avsnitt om hennes förhållande till hemstaden New York. Och jag inser att det inte finns något jag hellre gör än tittar och lyssnar på denna sjuttioåriga, intellektuella, lesbiska dam, elegant klädd I herrkläder och alltid redo med en dräpande kommentar.
Älska New York
På ett underbart sätt betraktar hon (och Martin Scorsese) självklart staden som sin. Lite som i serien How to with John Wilson förutsätts även tittaren vara fascinerad av staden och dess oändliga variationsrikedom, även om den här serien skildrar en klass med betydligt mer kulturellt kapital.
Med oemotståndligt gott humör, skarp blick och humoristiska underdrifter tar Lebowitz isär omgivningens skryt, skrävel och illusioner. Hon tycker New York har getts över till de rika och turisterna på ett fatalt sätt och avskyr sådant som att tunnelbanan inte fungerar men att pengar slösas på att hållplatserna pryds med William Wegmans hundmosaiker.
Suveränt tar hon sig rätten att kommentera allt med road men total integritet. Hon är uppenbarligen född med det pokeransikte som humor nästan förutsätter, så att åskådaren reagerar med det skratt som hon inte visar.
Scorsese intervjuar henne, han är bara en mjuk och anspråkslös närvaro, i en bar, på scen och inför kameran. Jag blir också förtjust i hur han som en liten pojke exploderar av skratt åt alla hennes historier.
Lebowitz är helt orädd och onostalgisk, har inget tålamod med idioter men är beundransvärt kunnig om historia, kultur och idéer. Och hon har ett långt perspektiv. Bland annat talar hon om hur aidsepidemin förstörde New Yorks kulturliv inte bara för att så många konstnärer och kritiker dog, utan för att en så stor del av publiken för den mer utmanande konsten dog.
Vänner sedan sjuttiotalet
De olika episoderna har olika teman, som pengar, stadsplanering och litteratur och naturligtvis handlar serien om hur New York har förändrats sedan sjuttiotalet då Fran och Marty lärde känna varandra. Hon kom dit från New Jersey som nittonåring, och har stannat kvar sedan dess. Hon började som filmkritiker av riktigt usla filmer som den italienska Giallogenren och Roger Corman.
Redan från början hade hon en uppfriskande icke-elitistisk inställning till njutningar och nöjen. ”I have no guilty pleasures because I have no pleasures that make me feel guilty. Movies are good. Candy is good. Parties are good.” Hon älskar fester, verkar ha varit vän med alla (bär Alexander Calders handgjorda manschettknappar som han gett henne, gillade inte Andy Warhol och så vidare) och är fortfarande storrökare – bara en sådan sak.
Hon kan också vara en misantrop som tycker andra människor är ofantligt irriterande och skäller ut folk på gatan som inte förstår att de bor i en stad där man måste ta hänsyn till andra utan bara stirrar i sina mobiler. (Hon är förstås emot teknologi, äger varken mobiltelefon eller dator men vet mycket om sociala medier. ”Alla insisterar på att berätta om Twitter för mig.”) I ett samtal med sin vän Toni Morrison berättar Lebowitz att Morrison hade uppmanat henne att skriva vi i stället för ni i sina kolumner, för att bjuda in läsaren. ”Men det ville jag inte, jag är inte en värdinna, jag är en åklagare.”
Frispråkig överlevnadskonstnär
Mitt favoritavsnitt är det sista som handlar om litteratur. ”Böcker är en enorm rikedom, pengar är futtigt. Jag har 10 000 böcker så jag känner mig alltid rik, även om jag inte har råd med en lägenhet där de får plats.” Hon berättar om när hon började läsa vilket gjorde hennes värld en miljon gånger större. ”Det fanns förstås inga böcker om mig, vilket jag tyckte var helt okej. Litteratur ska inte vara en spegel utan en dörr.”
Men Lebowitz är också tagen av metoo och vad rörelsen har åstadkommit. (”Rent ut sagt trodde jag aldrig att relationen mellan män och kvinnor kunde förändras.”) I New York är hon känd, hon berättar att millennialgenerationen kommer fram till henne och frågar vad de ska göra med sina liv, varpå hon svarar: ”Hur skulle jag veta det?” Hon tillbringar mycket tid med att tala offentligt om aktuella ämnen och tar då gärna frågor från publiken, som denna snabba replikföring:
”Finns det en kvävande politisk korrekthet?” ”Jag andas utmärkt, tack.” Det nästan mest fascinerande är att Lebowitz under ett helt liv som författare har gett ut bara två kolumnsamlingar och en barnbok, även om hon påstås ha flera ofärdiga romaner på gång. (Hennes redaktör säger att han har världens enklaste jobb.) Hon har haft skrivkramp sedan 1994. Mest har hon, enligt egen utsago, legat på soffan och läst böcker genom livet och det är också det hon helst gör. Och är inte det ett liv att hylla och eftersträva? Att ha kunnat göra det på Manhattan måste betraktas som ett överlevnadstrick likt Houdinis.