Dua Lipa i gråzon mellan livemusik och musikvideo
Victor von Hellens funderar kring sina upplevelser av album, konserter och liveströmning. En kort strömmad konsert med världsstjärnan Dua Lipa bjuder på det man förväntas se, en prestation, ett ljummet surrogat.
I snart ett år har vi levt så gott som helt utan fysiska konserter. Livemusiken har förvandlats till en strömningsbar underhållningsgenre i mängden. Något vi konsumerar jämsides med matprogram på Youtube, serier på Netflix och nyheter på Arenan.
Dua Lipa hör till skaran artister som tvingats marknadsföra ett album under dessa nya virtuella omständigheter. Hennes andra album Future Nostalgia släpptes i slutet av mars 2020 då pandemin just brutit ut. Världsturnén reducerades till sporadiska promotionsuppträdanden på diverse Late Nights, radiokanaler och andra medieplattformar. Trots detta kan väl albumet nu, ett år senare, konstateras ha varit en framgång. Albumet har toppat listor i såväl Europa som USA, hyllats av kritiker och även fått Grammynomineringar för bland annat priset Årets album.
En av de få gånger Dua Lipa framfört låtar från Future Nostalgia live är vid en strömmad Tiny Desk-konsert. Från ett orange rum någonstans i London strömmades denna konsert live en eftermiddag i december.
Rumslig närvaro annorlunda än album
Med sig har Dua Lipa fyra bakgrundssångare, en gitarrist och en basist, samt en trummaskin. Future Nostalgia är ett album som tagit inspiration av (eller kapitaliserat på) 70-talsdisco, 80-talspop och 90-talets klubbkultur.
Låtarna på albumet är fyllda med discovioliner, syntmattor och diverse samplen. Det är därmed rätt så mycket som fallit bort i de nya arrangemangen som gjorts för denna konsert. Med gitarr, bas och trummor lyckas man ändå hålla kvar stommen och grooven medan bakgrundssångarna tillför djup och harmonier. Dua Lipa själv är givetvis den viktigaste faktorn, den drivande kraften, stjärnan i centrum.
Förutom de avskalade arrangemangen är det framför allt den rumsliga närvaron som skiljer detta strömmade set från albumet. Poplåtar tenderar att ha en sorts global icke-rumslig habitus som gör att de kan spelas i vilken Uber eller kafékedja som helst i vilket (västerländskt) land som helst. Med sin lilla ensemble lyckas dock Dua Lipa för en stund förankra sig själv, åskådaren och sina låtar i ett gemensamt fysiskt (virtuellt) rum. I synnerhet Love Again som modifierats till gitarrballad känns intim och närvarande på ett helt annat sätt än skivans opersonligare retrodiscodäng-version.
Saknar jubel och misstag
En liveupplevelse ska detta kanske ändå inte klassas som. Dessa liveströmningar har sällan livestäm
ning, snarare är det frågan om någon sorts inspelningsstämning eller i vissa fall nästan musikvideostämning. Men det är väl någonstans där dessa liveströmningar arkiverade på Youtube oftast hamnar, någonstans i gråzonen mellan livemusik och musikvideo. Man saknar onekligen applåder, jubel, energi, misstag och överraskningar. I stället får man nöja sig med att se det man förväntas se. Ett utförande, en prestation, en koreografi.
Efter detta korta set på fyra låtar med Dua Lipa är man inte direkt missnöjd, men inte är man tillfredsställd heller. Liveströmningar är helt enkelt inte stora emotionella upplevelser, de är vad de är – ett ljummet surrogat. Extas reducerat till en axelryckning.
Förutom de avskalade arrangemangen är det framför allt den rumsliga närvaron som skiljer detta strömmade set från albumet.