Ingen hostar och snörvlar på en strömmad konsert – en klen tröst då musikerns plånbok blir allt tunnare
”Extas reducerat till en axelryckning”, summerar Victor von Hellens världsstjärnan Dua Lipas Tiny Desk-konsert. Jag känner igen mig. I stället för att hänge sig åt konsertsituationen, njuta av total koncentration vid musikens altare och känna musiken fysiskt i kroppen känns strömmade konserter lätt som en axelryckning. Köksbordet och hemsoffan blir i längden tröttsamma som konsertmiljö, ofta blir man avbruten av hungrig avkomma och tröskeln att bara tröttna, börja tänka på annat, trycka på pausknappen och aldrig återvända till sändningen är farligt hög.
HBL:s recensenter har varit flitiga och skrivit även om strömmade konserter – ibland som vilken konsert som helst, ibland kommenterande kameravinklar och väldigt ofta med en önskan om att man kunde uppleva konserten på ort och ställe. För en gångs skull har ändå den som läser konsertrecensionen oftast kunnat klicka fram inspelningen och se konserten själv. Blir man nyfiken på hur skvättandet och skvimpandet Mats Liljeroos skriver om i Tan Duns Water Concerto ter sig så är det bara att ta sig en titt.
Vad gäller strömmade konserter med symfoniorkestrar känns formatet redan bekant i och med att Radions symfoniorkesters televiserade konserter redan länge varit vardagsmat. Ett verk för stor orkester är ofta komplext och att se det spelas hjälper åtminstone mig att skapa en relation till musiken. Närbilder på olika instrument, möjligheter att iaktta dirigenten ur olika vinklar. Och ja, ingen hostar och snörvlar åtminstone i närheten av dig på en strömmad konsert.
En positiv överraskning har också varit möjligheten att ta del av andra finska städers orkestrar, lätt som en plätt. Hej Lahtis, hallå Kuopio, vad pågår i Vasa och Rovaniemi?
Det sker intressanta saker också utanför Ring III. Och att Konstuniversitetets Sibelius-Akademi strömmar framför allt sina doktorskonserter är toppen – de är unika helheter, storsatsningar som tyvärr oftast framförs en enda gång.
Frågan är ändå: vem har råd att strömma konserter och hur länge kan de hålla på? Symfoniorkestrarna strävar efter att hålla de anställda musikerna sysselsatta och verksamheten i gång trots att biljettintäkterna är noll. Fria grupper anställer oftast musiker per projekt och har svårt att få det att gå ihop utan biljettintäkter, vilket syntes till exempel i samband med Musica nova-festivalen: alla fria grupper hade inte råd att strömma sina konserter, åtminstone inte gratis. Att strömma en konsert medför en hel del extra kostnader för arrangören.
Eller ja, att rigga upp en telefon för en intim Instagram Live-session låter sig kanske göras för den som kan skapa något vettigt i det formatet, men en konsert med klassisk musik kräver ofta större resurser för att kunna förmedlas kvalitativt. Ensemblerna är stora och komplexa, och lyssnarna vana vid att ta del av högklassiga skivinspelningar. Prestationen förväntas vara
”I en värld fylld av strömmade konserter är det bara att välja och vraka - om man inte tröttnar och trycker på pausknappen.”
felfri och samtidigt konstnärligt inspirerad.
Redan före coronakrisen led musikbranschen av sinande kassaströmmar. Förr köpte folk skivor, nu klickar man sig fram till dem via strömningstjänster och intäkterna når sällan dem som gör musiken i samma grad som förr. Måtte inte de otaliga strömmade konserterna leda till att vi vänjer oss vid samma fenomen visavi konserter – att allt kan ses bortom en knapptryckning. Gratis.
För mig finns det åtminstone tre faktorer som definitivt gör tröskeln att trycka på pausknappen högre och överlag får mig att verkligen göra slag i saken och se någon intressant konsert. Den ena är pengar. Då jag betalar för en strömmad konsert, förbinder jag mig mentalt till att verkligen se konserten i fråga, från början till slut, för att få full valuta för pengarna. Summan kan vara liten, men jag hoppas mina slantar håller någon musiker vid liv ett tag till.
Den andra är unikt innehåll – det har funnits konserter man helt enkelt inte fått missa, sådana som bjudit på något alldeles nytt, som till exempel då Etnosoi!-festivalen gav Venla Ilona Blom fria händer att skapa en konserthelhet. En unik miljö hjälper också till: en av coronaårets mest minnesvärda konserter är fortfarande Antti Paalanen spelande dragspel i en snöig skog i april 2020. Kollektivet Eloa för detta tänkande ännu ett steg längre och har skapat visuellt läckra musikfilmer, den senaste filmad i Vinterträdgården i Helsingfors. Precis som Dua Lipa hör Eloa-gänget till dem som insett att en musikupplevelse på nätet gärna kan vara mycket kortare än en regelrätt livekonsert.
En sista faktor som påverkar min upplevelse av en strömmad konsert är känslan av direktsändning, spänningen i luften – och det ska erkännas: den interaktivitet som erbjuds. Jag trodde aldrig jag med tindrande ögon skulle hänga vid Youtube-chatten och glädjas som man gör i en konsertvestibul, till exempel vid Ilkka Heinonens doktorskonsert i november då chatten var full av bekanta – sidu bara, morjens, du är också här, på samma konsert som jag, precis nu.