Metoo är långtifrån över
Det kanske viktigaste med metoo är att när offren vågar stå upp tillsammans kan makten inte längre definiera sanningen.
FACKLITTERATUR
Jodi Kantor och Megan Twohey:
Tystnadskontraktet. She said – avslöjandet som startade metoo Norstedts, 2020
Mer än tre år efter att New York Times publicerade artiklarna som skulle fälla filmmogulen Harvey Weinstein fortsätter avslöjandena om maktmäns trakasserier. I bransch efter bransch står kvinnor upp och vittnar om övergrepp, under hösten avslöjades vidriga interiörer från lyxiga Operakällaren i Stockholm. Men först ut var filmvärlden. ”Jag är oskyldig. Hur kunde det här hända i Amerika?”
Harvey Weinstein protesterade när domen lästes upp i februari 2020. Juryn meddelade att den 67-årige filmproducenten var skyldig till sexuellt övergrepp och våldtäkt.
Ett nytt landskap för alla offer, sade åklagaren Cyrus Vance, en ny dag.
Sannerligen: en dag då maktmän stod med byxorna nere.
Det började med avslöjandena i The New York Times (5.10.2017) – en artikel med detaljerade beskrivningar om att Weinstein tvingade kvinnor massera honom eller titta på honom naken, eller att han lovade hjälp med karriären i utbyte mot sex. Sedan flera mindre kända kvinnor vågade vittna i artikeln har också stjärnor som Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie trätt fram.
Hot och pengar
Om hur svårt det var att få stenen i rullning påminner boken Tystnadskontraktet. She said – avslöjandet som startade metoo.
Den är skriven av New York Times-reportrarna Jodi Kantor och Megan Twohey, som i flera år försökte få kvinnor som Weinstein gett sig på att vittna; ”she said” är ju för övrigt en del i uttrycket ”he said, she said” som fångar den där situationen som är så svår att bevisa – ord står mot ord när bara två varit närvarande.
Processen beskrivs för övrigt likartat också av Pulitzerprisbelönade Ronan Farrow i boken Fånga och döda, som bygger på motsvarande arbete om Weinstein för magasinet The New Yorker.
Här berättas hur förmögna män med omfattande kontaktnät gör vad som helst för att stoppa sanningen om sina övergrepp. Att de köper ensamrätten till en kvinnas berättelse och sedan inte publicerar den är en lättviktare bland knepen. De hotar kvinnan de gett sig på: hennes karriär kan stå på spel. Det gäller också reportrarna som försöker rota fram sanningen. Eller så litar de på sin position: henne skulle ingen ändå tro på.
Räcker inte det väntar horder av välbetalda advokater med eviga och omfattande tystnadskontrakt, den som bryter avtalet får räkna med stämningshot i miljonklassen.
Trovärdigheten
Det intressantaste är inte avslöjandena i sig. Weinstein är ju redan dömd till 23 års fängelse för sexuella övergrepp och våldtäkt, berättelserna är kända. Dramatiken handlar snarare om hur svårt, tidskrävande och frustrerande grävande journalistik kan vara – och hur viktigt det är att varje detalj, vart ord, stämmer. Inte bara för att en armé av jurister står och väntar, utan också för journalistikens egen skull. Trovärdighetens.
Tystnadskontraktet avslutas med en imponerande notapparat; fakta och påståenden kan kontrolleras. Och detta i Donald Trumps USA, landet där den nu avgångne presidenten kallat nyheter ”fejk” och pekat ut medier som ”folkets fiende”. Vilket för övrigt också var Harvey Weinsteins omedelbara respons på avslöjandena, att New York Times struntar i sanningen.
Kanske är just detta det viktigaste med metoo: när offren vågar stå upp tillsammans kan makten inte längre definiera sanningen.
Kanske är just detta det viktigaste med metoo: när offren vågar stå upp tillsammans kan makten inte längre definiera sanningen. Heidi Avellan recensent