Lek och kött minskar kattens lust att jaga
Tamkattens goda jaktförmåga väcker heta känslor. Våra sällskapskatter dödar varje år ett stort antal fåglar och smådjur av olika slag. Men med enkla medel kan siffrorna minskas, enligt en ny studie.
– Jag tassar lite som katten kring het gröt här, för det är otroligt kontroversiellt och många har väldigt starka känslor, säger naturvårdsbiologen Bo Söderström när han får frågan om tamkattens jakt verkligen är ett bekymmer.
– Men det är ingen tvekan om att tamkatter dödar ett mycket stort antal fåglar och smådjur. Det kan få en klar lokal påverkan, även om bestånden inte minskar nationellt. Det finns också exempel på att katter har utrotat djurarter helt och hållet från jordens yta, till exempel på öar i Oceanien, fortsätter han.
Faktum är att katten finns med på den lista över de 100 mest invasiva arterna på jorden, som sammanställs av den internationella naturvårdsunionen IUCN.
Det är mot den bakgrunden som en grupp brittiska forskare har undersökt om det går att minska kattens jaktlust, utan att göra kattlivet surt med exempelvis bjällror och färggranna halskragar som undersökts tidigare. Och det går.
Enligt deras studie, som nu presenteras i tidskriften Current Biology, räcker det att leka med katten fem till tio minuter om dagen för att minska antalet hemsläpade byten med 25 procent.
Per Jensen, professor i djurbeteenden vid Linköpings universitet, tycker att det är en välgjord studie – och säger att resultatet tydligt visar hur medfödda ätbeteenden inte enbart är kopplade till hungerkänslor.
– Hos alla djur finns också en stark koppling till hur de får ner maten i magen. I försök där man har sondmatat kor och hästar, ser man att de vill tugga och idissla trots att de är mätta. De börjar bita på krubban, eller rulla med tungan, säger Per Jensen.
Hjärnan skiljer inte på lek
På samma sätt är det med kattens jakt, menar han. Många gånger leker de bara med fåglar som de har fångat, utan att äta upp dem.
– Genom att själv leka med katten kan man tillfredsställa den här kraftiga driften, för hjärnan skiljer inte så noga mellan äkta jakt och att bara få utlopp för de beteenden som ingår i jakten genom lek. Då kan behovet att jaga efter riktiga bytesdjur minskas, säger Per Jensen.
De brittiska forskarna bakom den nya undersökningen studerade 219 hushåll i sydvästra England, där det sammanlagt bodde 355 katter som i normala fall regelbundet släpade hem fåglar, möss, sorkar och andra smådjur. Katterna delades in i olika försöksgrupper och studerades i tolv veckors tid. Efteråt summerades antalet hemsläpade byten.
Förutom lekgruppen, där fångsten alltså minskade med 25 procent, såg forskarna ett annat tydligt resultat. I en grupp där katterna fick äta en mer köttbaserad diet minskade fångsten med 36 procent.
– En del kattmat innehåller växtbaserat protein, som soja, och det är möjligt att det kan skapa en brist på ett eller flera näringsämnen som gör katterna extra benägna att jaga, säger Martina Cecchetti, forskare vid University of Exeter och inblandad i studien, i ett pressmeddelande.
Per Jensen tycker att det låter rimligt:
– Motivationen för jaktbeteendet är ju dels en uppdämningseffekt av själva beteendet, men naturligtvis också en signalering från näringsförsörjningen. Och katter är ju till skillnad från exempelvis hundar beroende av att få animaliskt protein.
Undersöka kombination
De brittiska forskarna planerar nu fortsatta studier, för att ta reda på vad det kan vara för beståndsdelar i den köttbaserade dieten som påverkar beteendet.
– Eftersom köttproduktion har negativa klimat- och miljöeffekter, så är nästa steg att ta reda på vilka näringsämnen som kan tillsättas i kattmaten för att minska jaktbeteendet. Vi ska också se om olika typer av lek har olika effekt, och om det går att kombinera åtgärderna för att öka effekten ytterligare, säger Martina Cecchetti.
Ett resultat som förbryllar både de brittiska forskarna och Per Jensen är en grupp katter i studien som fick leka med en så kallad problemleksak. Dessa katter släpade hem 33 procent fler bytesdjur under försöksperioden.
– Mycket märkligt. En hypotes skulle kunna vara något slags frustration, som stimulerar jaktbeteendet ännu mer. Men det måste nog undersökas ytterligare, säger Per Jensen.
Även om våra tamkatter sannolikt bara har lokal påverkan på förekomsten av fåglar och mindre däggdjur, så tycker både Per Jensen och Bo Söderström – som själva är kattägare – att slutsatsen från den nya studien är enkel.
– Har man katt ska man göra vad man kan för att minska jagandet. En katt som får leka lite varje dag är dessutom betydligt mer harmonisk, så det finns mycket att vinna här, säger Bo Söderström.