Christer Kihlman har avlidit
Författaren Christer Kihlman avled på sjukhus i Helsingfors på måndagen. Han blev 90 år. Kollegan Fredrik Lång minns en vän som lärde honom vad författarskapet som hantverk går ut på.
Första gången jag såg och hörde Christer Kihlman var under en uppläsningsmatiné på Gamla studenthuset i Helsingfors. Året var 1975, året för romanen Dyre prins. Gamla studenthusets festsal var den eftermiddagen fylld med folk. Några av landets mest uppburna författare skulle uppträda. Jag och min vän var på grund av trängseln tvungna att sitta på golvet. Veijo Meri minns jag, kort och intensiv. Leif Färding, för honom hade jag under skolåren träffat i Vasa. Men ingen av författarna imponerade på mig som Christer Kihlman. Det kan hända att han var lite bakfull, för rösten var djup, lite skrovlig men fylld av allvar och patos. Stycket han läste ur Dyre prins var det avsnitt i Miles brev som bland annat handlar om borgarens dygder:
En borgare är aldrig rättvis när han känner sin ställning tillräckligt hotad. En borgare bryter mot alla spelregler när han känner sin ställning tillräckligt hotad. Lita aldrig på en borgare!
Först när arbetarklassen har insett detta, att borgarna utan att tveka tillgriper smutsiga vapen och att smutsiga vapen effektivt kan bekämpas bara med smutsiga vapen, först då finns det hopp om och möjlighet till framgång och seger i den kamp som förs mellan samhällsklasserna, utan avbrott, oförsonligt och utan nåd. När arbetarna står i vapen och deras ledare vuxit ur sin godtrogenhet, sin blåögdhet, då men först då finns det hopp om seger.
När Kihlman slutat läsa och det ännu var dödstyst i salongen tillade han avslutningsvis några ord. Sitt credo. ”Tror jag på det här? Ja, det gör jag. Jag tror på det här.”
Rungande applåder. Och jag vände mig till min vän och viskade i hennes öra: ”Är han månne vår nästa staty?”
Staty blev Christer Kihlman inte. Men jag undrar om inte det här var en av höjdpunkterna i hans karriär. Ute på stan fanns hans porträtt i stort format på reklamstolparna. Han sitter vid en kakelugn och tittar i halvprofil mot kameran. Boken fick lysande recensioner. Den översattes till många språk. Han uppfattades som en ny Thomas Mann; en borgerlighetens skildrare och gisslare.
Ett halvår senare flyttade Sunniva och jag till Rulludden, det Kihlmanska släktgodset i Esbo. Vi blev grannar och senare goda vänner med Christer och Selinda och deras två barn Nina och Jerker. Vi bodde i en liten stuga utan vatten och avlopp nere vid stranden med ett barn som snart skulle födas; Christer och Selinda uppe i backen där vägen gick förbi. Några år senare såldes släktgodset till Esbo stad, Christer och Selinda flyttade bort och vi flyttade som stadens hyresgäster in i deras villa. Många saker blev kvar efter flytten. En morgonrock som kändes för stor, och ett skrivbord som Christer hade ärvt av sin pappa, författaren och översättaren Bertel Kihlman. I en skrivbordslåda hittade jag olika utkast till romanen Madeleine, och lärde mig tack vare dem vad författarskapet som hantverk går ut på. Att skriva om och bearbeta, om och om igen.
Debut som poet
Christer Kihlman debuterade som poet år 1951 med Rummen vid havet, samtidigt som han tillsammans med Jörn Donner började utge den kortlivade kulturella tidskriften Arena. Två år senare utkom diktsamlingen Munkmonolog, skriven i en centrallyriska tradition som Selindas farbror Rabbe Enckell var den främsta representanten för. Efter det skulle det dröja sju år tills nästa verk, romanen Se upp salige!. Under den tiden försörjde sig Kihlman med att skriva recensioner framför allt för Nya Pressen.
Med Se upp salige! (1960) inledde Kihlman sin kritik av de snäva och konservativa värderingar som rådde i Efterkrigsfinland. Boken väckte bestörtning på många håll i Svenskfinland, men togs väl emot framför allt i Sverige, och Kihlman blev uppfattad, framför allt efter Den blå modern som utkom tre år senare, som en stor nordisk författare. Erhöll priser och släpptes förbi kön till Operakällaren i Stockholm.
Priser och goda recensioner livnär dock inte en konstnär. I desperation över hur omöjligt det är att verka som författare i Finland meddelade Kihlman i augusti 1966 att han avslutar sitt författarskap. Det väckte stor uppståndelse och gräsmattan utanför Kihlmans villa fylldes av journalister. Den förtvivlade gesten ledde emellertid till att planerna på statliga författarstipendier tog ett steg framåt och en ny lag kunde godkännas den 28 november 1969. Kihlman kunde fortsätta att skriva; som konstnärsprofessor åren 1975–1980.
Oväntad reaktion
Efter Dyre prins ville Kihlman fortsätta att verka i den stora episka traditionen från Thomas Mann med interiörer tagna från den burgna miljö Kihlman så väl kände. Han hade redan i Dyre prins använt sig av namnet Bladh, taget från en av hans avlägsna förfäder Peter Johan Bladh, superkargören på Benvik gård i Närpes. Dennes son Carl Edvard hade på 1800-talet rest i Sydamerika och skrivit reseskildringar från sina resor. Christer ville bygga vidare på den bladhska fiktionen med exotisk rekvisita från Argentina, men resultatet blev inte alls vad han själv eller framför allt hans publik väntat sig. De två böcker han skrev efter sina vistelser i Sydamerika, Alla mina söner (1980) och Livsdrömmen rena (1982) togs emot med förvåning; rentav bestörtning. De handlar om en femtioårig man som finner kärleken; kärleken till en ung prostituerad man.
Lästa i dag känns de här två tunna volymerna tillsammans med den personligt självrannsakande Människan som skalv (1971) emellertid som hans bästa romaner. Kihlman är som allra bäst när han är självrannsakande, personlig, observant och en smula vresig, men obetingat sann mot sig själv. De argentinska böckerna har en fräschhet och omedelbarhet som de episkt konstruerade saknar och Människan som skalv är en intensiv självuppgörelse med tabun och tillkortakommanden årtionden före bekännelselitteraturen blev mainstream:
Med denna bok har jag av egen fri vilja brutit privatlivets helgd, jag har frivilligt öppnat mitt jags dörrar för några av dess »skamliga» hemligheter. Om jag därmed har lyckats minska den irrationella, den onödiga rädslan, för någon enskild människa och därigenom också den onödiga rädslans och ångestens hela oerhörda summa i världen, har boken uppnått ett av sina syften, fullgjort en av de avsikter jag haft med den.
❞ Kihlman är som allra bäst när han är självrannsakande, personlig, observant och en smula vresig, men obetingat sann mot sig själv.
Den frihet som Kihlman hängivit sig åt i Sydamerikaböckerna, men också i verkligheten, var ändå inte gratis. Friheten har ett pris, och erläggs ofta i samma valuta. Selinda lämnade honom, åtminstone för en tid. Christer kvitterade sin svartsjuka som författare ofta gör med en bok: På drift i förlustens landskap (1986).
Han ville emellertid inte släppa tanken på den stora släktromanen utan fortsatte att arbeta med karaktärerna från Dyre prins. I Gerdt Bladhs undergång (1987) är perspektivet dock snarare civilisationskritiskt än riktat mot kapitalismen. Civilisationskritiken skulle för övrigt återkomma i Kihlmans sista publicerade verk, essän (och scenmonologen) Svaret är nej! år 2000.
Värd i Borgå
Förmånen att år 1993 få flytta in i hedersbostaden Diktarhemmet i Borgå innebar, tror jag, en stor lättnad för Christer och Selinda. Här hade Selindas farbror Rabbe Enckell bott, här hade Christers farbror, litteraturvetaren Erik Kihlman ofta varit gäst. Det var att komma hem. Dessutom fanns här ett umgänge som saknats i den anonyma förorten Sveins i Esbo. Biskopen ingick i hans nya vänkrets. Han fick stå värd för besök av kungligheter och presidenter. Han trivdes med det.
Men trots de goda yttre betingelserna kunde han inte fortsätta att skriva. Han har själv sagt att han efter Selindas död 2007 inte heller längre ville.
Jag tror att lågan slocknade långt tidigare. Han hade för höga ambitioner och ville för mycket. Ett av de projekt som rann ut i sanden var att i samarbete med ingenjören Ensio Miettinen i C. P. Snows anda skapa en syntes av de två kulturerna, den naturvetenskapliga och den humanistiska. Hans övriga ofullbordade och opublicerade skrifter jag haft möjlighet att läsa andas likadana högt uppdrivna ambitioner, omöjliga att förverkliga.
Trots pandemin kunde Christer sommaren 2020 fira sin 90-årsdag omgiven av släktingar och vänner i Kristinagårdens trädgård i Södra Haga. Samkvämen avslutades med att han blev uppbjuden av sin svägerska till en långsam vals. Det var rörande och mycket fint.
I sin sista bok undrar Jörn Donner vad Christer Kihlman just då gör. ”Kanske han tänker så det knakar.”
Nej, Christer Kihlman tänkte inte särskilt djupt den sista tiden. Han hade försonat sig med sin tid och sitt öde. Han tänkte ofta på mostrar och fastrar och andra sedan länge döda släktingar. Han tänkte med glädje på sina barnbarn. Han tänkte med sorg på Selinda, och på sin son Jerker, som han varit tvungen att begrava. Han tänkte med kärlek på sin dotter Nina. Det gör Sunniva och jag också, vi tänker på dig och din sorg.