Mobbning är ett gruppfenomen
MOBBNING Jag är övertygad att Gunnar Hilén gör viktiga insatser och hjälper de som är utsatta för mobbning (HBL Debatt 2.3).
Dock blir jag bekymrad när jag läser om de skuldbeläggelser av föräldrar som återkommer tre gånger i insändaren: Hilén skriver: ”Jag tänker att mobbning, som så mycket annat här i livet, har sina rötter i barndom och uppväxt”.
Visst kan man hitta delförklaringar i barndomen. Det är dock gravt förenklat och finns ingen tydlig evidens bakom detta.
Mobbning är långt mer komplicerat. Barn kan bli både mobbare och bli mobbade, utan att hemmet har bidragit på något sätt alls! Tvärtom, jag har mött många barn som känt tillit till föräldrarna och fått stöd, men ändå blivit mobbade.
Mobbning är ett gruppfenomen; det är kungen eller drottningen i klassen som, med stöd av sitt hov, väljer ut någon att ge sig på. För att legalisera attackerna avhumaniserar man den drabbade genom att attackera yttre saker som utseende, kläder, beteende med mera. Det är ett sätt för gruppen att rättfärdiga kränkningen. Men den verkliga orsaken ligger hos förövarna, som projicerar sin egen problematik på en syndabock. Liknande fenomen hittar vi också på våra arbetsplatser; man utser någon som man anser är skulden till att arbetsplatsen inte fungerar. På så vis dras fokus från problemet på arbetsplatsen till en enskild individ.
Vidare skriver Hilén om de som berättat att det saknas tilllit till förädlarna. Visst, tilliten till de vuxna kan vara obefintlig och man tror inte att de vuxna kan hjälpa. Men, att man inte berättar beror inte främst på att man inte litar på föräldrarna. Får man höra tillräckligt många gånger ”att man är fel” tror man på mobbarna. Många känner då en skam. Att då berätta hemma att man är mobbad är att tala om att ”det är fel på mig”. Det är alltså skammen som förklarar att så många barn och ungdomar tiger om sin utsatthet, inte bristande tillit till föräldrarna!
Hilén skriver att han mött mobbade som saknat ”den kraft hemifrån som behövs för att slåss”. Menar han att om föräldrarna lär sitt barn att slåss så slipper det att bli mobbad? Visst, det kan kanske hjälpa de som är utsatta för fysisk mobbning. Men många barn kan, vågar eller vill inte slåss!
Och jag tänker på alla de barn och ungdomar som är uteslutna, inte får vara med, de osynliggjorda … det är en stor grupp. De blir inte hjälpta av att slåss!
När jag arbetade som barnombudsman i Uppsala mötte jag många stigmatiserade unga människor som gråtande kunde fråga mig ”varför, vad är det för fel på mig?” De skuldbelade sig själva. Det gjorde även många föräldrar till mobbade barn. De drabbade barnen måste få höra av oss vuxna att det inte är deras fel: ”Det är de som kränker dig som gör fel – inte du”! Och deras föräldrar måste också få samma budskap. Inte att få höra att man gjort fel – det känner man ändå …