Vaccineringarna är revansch mot samtidens ungdomshets
Ett sätt att öppna kulturlivet igen vore att erbjuda kulturupplevelser till den allt större gruppen vaccinerade. Ett undantag i undantagstillståndet skulle säkert höja allas moral just nu.
I Ron Howards film Cocoon från 1985 hittar ett gäng pensionärer i Florida en swimmingpool full av utomjordiska ägg. När de simmar i poolen känner de hur de föryngras, blir fulla av livslust. Plötsligt kan de klättra i träd och springa runt mangroveträsken som hormonstinna tonåringar.
Det visar sig att äggen kommer från planeten Antarea och har legat på havets botten i tusentals år. Nu förvaras de i swimmingpoolen tills de ska fraktas till sin hemplanet, där alla har evigt liv.
Jag kommer att tänka på filmen när allt fler äldre personer i min närhet berättar att de blivit vaccinerade. Det är som att de fått en superkraft. Nu kan de planera kafébesök, luncher och efterlängtade möten igen.
En stund innehåller världen något slags poetisk rättvisa. Att äldre personer, efter ett år av isolering, är först i kön för vaccin har förstås tekniska och medicinska skäl, men ändå får man en känsla av att detta är ett långfinger mot samtiden, som ju i normala fall premierar ungdom på så gott som alla områden.
Visserligen råder det lite osäkerhet kring hur effektiv den första dosen är. Men vore kulturminister Annika Saarikko fiffig nu kunde det här vara en chans att kickstarta kulturlivet inför en post-pandemi-tillvaro.
Man kunde öppna teatrarna och biblioteken för de grupper som redan fått vaccin, ungefär som när man i USA bjöd in vårdpersonal till Super Bowl.
Förstås borde även personalen vara vaccinerad. Men det måste ju finnas pensionerade skådespelare, scentekniker, bibliotekarier och regissörer som gärna ställer upp?
För oss andra är det stigande smittkurvor och större försiktighet som gäller under en oöverskådlig framtid. Om det är någonting man lärt sig 2020 är det att inte ta ut några segrar i förskott.
Det som jag saknar lite i det vardagliga samtalet om vår förändrade vardag är en möjlighet att ventilera besvikelser utan att det uppfattas som kritik mot myndigheter eller experter. Jag kan till exempel tycka synd om abiturienter som inte bara gått miste om fester och traditioner under året, utan nu dessutom – som en dubbelbestraffning – förväntas läsa till studentexamen i karantän. Inte ens biblioteken får de besöka, inte heller plugga i grupp.
Dessutom ska de just nu bestämma vart de vill söka efter gymnasiet, utan att kunna lita på att de verkligen kommer att kunna inleda sina studier som normalt i höst.
Det här betyder inte att jag kräver att huvuden ska rulla, eller att alla borde avgå, eller att jag tycker att åtgärderna vi har nu inte är nödvändiga. Men om vi inte talar om det här, om vi alltid tänker att vi inte får gnälla, då går vi miste om en möjlighet att också processa eländet tillsammans. Som en bekant skrev på Facebook: Det är viktigt att de unga känner att skola och föräldrar är på deras sida och försöker förstå hur de känner.
Själv har jag intressant nog inte hört särskilt mycket klagomål från tonåringar, så kanske är det lika mycket vi föräldrar som borde få ha lite terapeutiska samtal. Oavsett är det bra om man upplever att man kan tala om saker.
Min mormor fick sin första dos i februari, och när jag nyligen ringde henne för att fråga hur det gick berättade hon att hon just haft besök, vilket hon knappt haft på ett år.
Vore myndigheterna lite smidigare nu kunde man ge ett undantag till undantagstillståndet. Låt de med vaccinpapper sitta på kaféer och restauranger, låt dem gå till biblioteken.
Även det privilegiet kommer säkert att bli tråkigt till slut. Det finns nämligen en uppföljare till filmen Cocoon, visserligen en kritikerflopp, men med ett tänkvärt budskap: vad hjälper det att leva i evighet om ingen annan gör det?
GÄSTKRÖNIKAN PHILIP TEIR
❞ Vore myndigheterna lite smidigare nu kunde man ge ett undantag till undantagstillståndet. Låt de med vaccinpapper sitta på kaféer och restauranger, låt dem gå till biblioteken.