Brott mot människorätt måste sanktioneras

Den europeiska unionen har för första gången använt sin nya så kallade Magnitskylag som stiftades för att EU kunde rikta sanktioner mot människor som anses vara skyldiga till grova brott mot mänskliga rättigheter och som inte blir åtalade i sina egna länder. På förslag av EU:s Höga representant för utrikesärenden och säkerhetspolitik – ursäkta den komplicerade titeln, men han får inte kallas för utrikesminister – Josip Borrell antogs sanktioner mot fyra ryssar i hög tjänsteposition som anses vara skyldiga till brott i samband med oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs behandling och de demonstrationer det ledde till.

Finland kunde utan tvekan ansluta sig till beslutet, som betyder att dessa fyra ryssar inte kan resa till EU och deras eventuella förmögenheter i EU fryses. Vi måste reagera mot brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland, men inte enbart där. Då man reagerar bör det ske på ett konsekvent sätt i alla riktningar. Egypten, Iran, Kina, Myanmar, Saudiarabien och Turkiet, för att bara nämna några länder, är sådana där man borde reagera på människorättsbrott enligt samma kriterier.

Om detta kommer att leda till ökad respekt för mänskliga rättigheter någonstans återstår att se. Listan över sanktionerade ansvariga kommer att bli allt längre. Regeringar i de drabbades länder kommer sannolikt också att rikta motsanktioner mot EU-personer, utan att det har något att göra med mänskliga rättigheter. Allt detta kommer inte att föra en enda gärningsman inför domstol för att svara för sina gärningar.

Detta är den svaga punkten i hela systemet. Det ser ut som om man faktiskt ville ställa brottslingar till svars, men i realiteten är det för att möjliggöra politiska demonstrationer, utan att det har några praktiska följder och knappast någon förebyggande effekt heller. Målsättningen borde dock vara att få brottslingar att bära sitt ansvar inför en reell och självständig domstol.

Sanktionerna har också tidigare riktats både mot individuella statliga aktörer och mot stater, såsom mot Ryssland efter Krims annektering. Det oaktat hur nödvändiga och motiverade dessa är har de inte varit särskilt effektiva. Då FN har beslutat om sanktioner har de varit lite effektivare därför att säkerhetsrådets beslut är bindande för samtliga medlemsländer.

Hela sanktionsregimen behöver en kritisk genomgång. Alltför ofta tar man till sanktioner för att visa sitt moraliska eller politiska ogillande beträffande vissa handlingar eller aktörer utan att man har värderat vare sig deras effektivitet, målsättningar eller kriterier för deras avskaffande.

De som har tagit del i människorättskränkningar och bär ansvar för de förluster av liv och lem de har förorsakat bör ställas inför rätta. Men det är ingenting som dagens sanktionssystem ens har som mål.

Däremot har det mycket mera att göra med stormaktsspelet – med EU som gärna skulle ha den statusen – som har regeringsbyte (regime change) som önskemål. Att det faktiskt kunde leda till önskade resultat har inte skett ännu.

För detta behövs hårdare medel, som knappast kommer ifråga mot kärnvapenmakter – även om Helsingin Sanomat i sin ledare har sagt att vi inte bör vika oss inför risken av militära konflikter. Men mot svagare motståndare – som Irak, Afghanistan – kan det lyckas, men inte heller där förefaller saldot särskilt övertygande.

Enskilda brottslingar samt deras uppdragsgivare i höga positioner måste ställas till svars för sina dåd. Vi kan och bör stöda de tappra människor som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i till exempel Myanmar, Ryssland, Saudiarabien eller Vitryssland, men i sista hand avgörs deras kamp av folket själv. Demokratin går inte att exportera, allra minst med vapen.

"Vi kan och bör stöda de tappra människor som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter."