Ondskans banalitet och småborgerligheten

Vi önskar det ondas existens, kanske för att påminnas om vår egen förmenta godhet.

I en dikt från 1964 All There Is To Know About Adolf Eichmann beskriver Leonard Cohen den nazistiska folkmordsbyråkraten som utnyttjade katolska nätverk för att fly rättvisan, få pass från Röda Korset och leva i frihet i Argentina – tills han spårades och kidnappades av den israeliska säkerhetstjänsten, ställdes inför rätta 1961 och hängdes året därpå. Cohen beskriver Eichmann som rakt igenom "lagom", utan några som helst särskiljande drag och med medioker intelligens. "Vad förväntade du dig?", frågar Cohen: "Klor? Huggtänder? Grönt saliv? Galenskap?"

Då man observerat den senaste tidens besinningslösa våldsdåd, inklusive rituell, sadistisk misshandel som vållat en försvarslös tonårings död, börjar man tänka på filosofen Hannah Arendts rapport från rättegången mot SS-officeren Eichmann. Arendt såg varken galenskap eller ideologisk glöd i en av förintelsens huvudarkitekter, tvärtom förbluffades hon av dennes intetsägande, slätstrukna skepnad. Eichmann var "skrämmande normal": en plikttrogen och långrandig byråkrat. Var detta äkta, eller en försvarsstrategi avsedd att maskera Eichmanns diaboliska, fanatiska natur? Var denna sorgliga lilla figur verkligen det mytomspunna "monstret från Linz", mannen som med pedantisk energi organiserade deportationerna av tyska, österrikiska och tjeckoslovakiska judar?

Brottslingar och tyranner som utmålats som demoner i medier tenderar att avslöjas för vad de är: högst alldagliga, rentav patetiska. Då vi begrundar ondskans väsen förväntar vi oss det spektakulära, men blir paffa då vi ställs inför det alldagliga, fyrkantiga och trista. Vi har svårt att på djupet förstå verklig ondska när vi väl möter den. Arendt framställde Eichmann som en osjälvständig, fantasilös och simpel tjänsteman som saknade egna drivkrafter. Eichmann uppträdde renons på självinsikt. Han gick med i nazistpartiet mest för nationalismen och karriären och skötte sitt uppdrag med nitisk begåvning. I rättssalen framstod han varken som passionerad antisemit eller perverterat monster. Eichmann var ond, men saknade minsta tillstymmelse till karisma eller intelligens. Försvaret gick ut på att han vore en obetydlig kugge i ett stort maskineri. Strategin gick bet, galgen väntade.

Efter att ha sammanfattat sina observationer i en bok med den kontroversiella titeln Den banala ondskan (1964) kritiserades Arendt för att "urskulda" Eichmann och hans gelikar. Reaktionerna avslöjar hur vår kultur mystifierar ondskan, hur vi vägrar reflektera över det radikala moraliska ansvar vi har inför våra beslut. Helst slipper vi tänka på att brottslingar är skrämmande lika oss själva. Att lyda order och agera medlöpare kan i längden resultera i omänskliga handlingar – som hela samhällen bär ansvar för. Ondskan är industriell, byråkratiserad och automatiserad. Den uttrycks med små beslut: via delegering, åtlydnad och signaturer. Vi kan inte tala om brottslingar eller mördare som en annan sort, det går inte att dra en tydlig skiljelinje mellan dem och oss. Under givna omständigheter kan vi alla bli anpasslingar och bidra till monstruösa brott, påminner Arendt.

Övergreppets banala maskineri smörjs av passiv, moralisk kollaps. Det sker var gång vi låter översitteri eller orättvisor stå oemotsagda, var gång vi uttrycker brist på empati, civilkurage eller omdöme.

Ondskan är ett ytfenomen. Den må se grandios och extrem ut, men utförs ofta utan starka, demoniska övertygelser eller rationella motiv. "Det avgörande är att fullständigt genomsnittliga människor, som enligt sin natur varken är onda eller goda, kunnat ställa till med en sådan fruktansvärd förödelse", skriver Arendt.

Motsatsen till ondska är knappast någon form av mystisk "godhet". Snarare ställer godheten hårda krav på genuin, skoningslös självreflektion, en vilja att gå till bottnen med ansvarsfrågan. Att tänka djuplodande är en radikal handling. Vi lockas av att inte tänka – att vägra ingå i konversation med omvärlden eller med det egna subjektet. Det kostar ingen energi att driva runt på autopilot, att springa med flocken, att abdikera moraliskt.

Ju ytligare en människa är, ju mer uppslukad av den egna horisonten, desto troligare att denne ger efter inför ondska, resonerar Arendt. Ondskan är allestädes närvarande – förklädd i normalitet. Eichmann framstod inte som särskilt slug. Han pratade i byråkratiska schabloner och fasta, färdigstöpta fraser. Han verkar ha levt sitt liv som en plikttrogen opportunist, en medlöpare som gick med i organisationer som gav honom en känsla av att stå i centrum. Kanske är detta sann ondska: en ovilja att tänka på djupet eller sätta sig in i andra människors belägenhet? Att agera som en småborgerlig karriärist.

”Brottslingar och tyranner som utmålats som demoner i medier tenderar att avslöjas för vad de är: högst alldagliga, rentav patetiska.”