Tidsresa till jazzen i början av 1900-talet
På sin nya skiva nöjer sig Emmet Cohen inte med tillbakablickar till 60-talet utan ger sig över hundra år tillbaka. Han blandar stilar på ett nytt och tilltalande vis.
JAZZ
Emmet Cohen
Future Stride (Mack Avenue)
Trettioåriga pianisten Emmet Cohen hör till de musiker som spelat sedan barnsben. Han började med Suzukilektioner som treåring. På den nionde egna skivan är det fråga om pianism på en hög nivå.
Cohen har tidigare gjort skivor med Ron Carter, Jimmy Cobb och andra äldre storheter. I den egna trion spelar basisten Russell Hall och trumslagaren Kyle Pool, vilka kan förmodas tillhöra samma generation som Cohen. På tre eller fyra spår hörs dessutom saxofonisten Melissa Aldana och trumpetaren Marquis Hill. Men i första hand är detta pianistens skiva.
På den nya skivan nöjer Emmet Cohen sig inte enbart med tillbakablickar till jazz från 60-, 50- eller 40-talet, utan går hela vägen till stride-pianostilen, som föddes i början av 1900-talet vid så kallade rent par
ties. Då utgjorde pianot hela dansorkestern, med bas och komp i vänster hand och resten i högra handen.
Både fritt och minutiöst
Men som skivans namn, Future Stride, förtäljer har musiken långt ifrån enbart museala värden. Spelandet är inte spontant hela tiden. Musiken förefaller oftare vara minutiöst arrangerad, men till exempel My heart stood still har friare jamkänsla.
Dardanella med sina inbyggda hopp till tretakt påminner om Ahmad Jamals strukturerade trioimprovisation från 50-talet. Stycket var en storsäljare på 1920-talet, då skivan sålde i mer än fem miljoner exemplar. Med tanke på den tidstypiska, oskyldigt exotiska lyriken är också de humoristiska inslagen i arrangemanget på sin plats. På humor, men även virtuositet, bjuder också Cohens egen Symphonic Raps.
Jimmy van Heusens Second time around är känd bland annat via Sinatra och genomförs som en traditionell jazzballad, långsamt och med rika ackord à la Red Garland. Stycket är en pärla i en tid då få jazzmusiker spelar så här okonstlat.
Ellingtons Pitter panther patter är rena rama striden, medan titelspåret med sina tempobyten och breaks för tankarna till stumfilmsmusik. Men låten ser även mot framtiden, åtminstone från ett 1930-talsperspektiv.
Cohen är inte den första som dyker så här långt tillbaka i historien, exempelvis Marcus Roberts har spelat ragtime och stride. Monk spelade ibland sin ungdoms musik och bildar därmed en tämligen direkt länk till stride. Men Cohen blandar till stilarna på ett nytt, intressant och för det mesta mycket tilltalande vis.